måndag 7 december 2009
LAGOM...
...eller inte. Nu som först kommer trötthet som tillåter mig att kanske glida iväg in i sömnens land. Vad händer då? Jo jag inser att om jag tar en dusch så blir nog klockan rätt lagom att stiga upp. Värdelöst. Skoltrött... blir inga vidarestudier på dethär. Efter senaste ändringarna i antagningarna på folkhögskolebetyg så är mina chanser minimala ändå. ungefär 1 av 40 elever i en klass är "folkhögskolekvoten". Skitkul... kunde lagt mina studieskulder på annat håll då. Puben exempelvis hade vart trevligt. Vad jag inte hade gett för ett gäng alkoholhaltiga drycker just nu. Usch. Vill ha tillbaka orken och kämparglöden. Tappade den för ett tag sen och det håller inte utan :(
måndag 9 november 2009
*Gäsp*
Dear god vad jag är seg... Det händer för lite i skolan för att motivera mig. Oftast känner jag bara för att somna på majoriteten av lektionerna. Framför allt Svenskan som jag redan är klar med men får läsa ändå. Ser inte fram emot alla jävla recensioner. Sedan har vi ju dom samhällsorienterade lektionerna med en lärare som är lagom slö.
Det behövs ett högre tempo med viktigare saker annars kommer jag snart inte kunna hålla mig vaken på lektionerna. Har i af en hög spel att sysselsätta mig med om dagarna när inte älsklingen är här så tiden går framåt i skaplig takt. Borde vara klart med skolan snart, en termin kvar så slipper jag det för alltid sedan. Då är det klart med gymnasieskiten som jag borde tagit tag i för en herrans massa år sedan.
Bättre sent än aldrig? Det är tid att lämna staden snart i af och testa hur det är längre norrut. Får hoppas det blir trivsamt och att man får ett jobb där och lär känna lite nytt folk så man slipper sitta ensam så mycket när älsklingen är på jobbet. Har ju alltid min trogna dator och 360 ifall det skulle bli för mycket dö tid. Behöver en HD tv bara på nånstans över 40" och ett vettigt ljudsystem :p Jobb var det ja... så vi har råd till sånt. Resor är redan planerade till lite varstans. Känns som att livet håller på att börja, at last.
Kram på er allez.
Det behövs ett högre tempo med viktigare saker annars kommer jag snart inte kunna hålla mig vaken på lektionerna. Har i af en hög spel att sysselsätta mig med om dagarna när inte älsklingen är här så tiden går framåt i skaplig takt. Borde vara klart med skolan snart, en termin kvar så slipper jag det för alltid sedan. Då är det klart med gymnasieskiten som jag borde tagit tag i för en herrans massa år sedan.
Bättre sent än aldrig? Det är tid att lämna staden snart i af och testa hur det är längre norrut. Får hoppas det blir trivsamt och att man får ett jobb där och lär känna lite nytt folk så man slipper sitta ensam så mycket när älsklingen är på jobbet. Har ju alltid min trogna dator och 360 ifall det skulle bli för mycket dö tid. Behöver en HD tv bara på nånstans över 40" och ett vettigt ljudsystem :p Jobb var det ja... så vi har råd till sånt. Resor är redan planerade till lite varstans. Känns som att livet håller på att börja, at last.
Kram på er allez.
måndag 21 september 2009
Oh, kul...
Halloweensynth här i stan. Ska bli kul, var länge sen man såg nått bra band spela. Får hoppas det går vägen så inget sätter käppar i hjulen :)
tisdag 15 september 2009
Slår hårt i mitt bröst...
Det slår hårt, klämtar allt det kan... hjärtat mitt går på högvarv. Längtar, önskar, hoppas, väntar... Tiden måste röra sig snabbare. Nästa sommar kan inte komma snabbt nog. Då är skolan över, då är väntan förbi. Då packar jag mitt och lämnar denna stad. Jag vill till henne. Jag saknar henne. Jag gav mig ut för att finna mig själv, jag fann vad jag sökte, och mer därtill. Karlskrona går ingenstans, kanske återvänder jag men jag tror inte det. Vill bara plugga klart så att jag inte har det bandet som tvingar mig att vara här varje vecka. Förhoppningsvis går tiden snabbare än den gjort hittils, och saktare när jag väl når dit. Jag skulle aldrig bli kär igen... Det blev jag. Längtar... Kom till mig!
söndag 23 augusti 2009
It flutters...
Nästa måndag. Veckan kan inte gå snabbt nog. *vrida fram kalendern och hoppas det funkar*
söndag 2 augusti 2009
tisdag 28 juli 2009
Had enough...
You had to have it all, well have you had enough ?
You greedy little bastard, you will get what you deserve
When all is said and done, I will be the one
To leave you in your misery and hate what you've become
- Breaking Benjamin
You greedy little bastard, you will get what you deserve
When all is said and done, I will be the one
To leave you in your misery and hate what you've become
- Breaking Benjamin
söndag 26 juli 2009
Onykter igen...
Det känns bra måste jag säga. Trots att min granne fick en smäll på käften av ett svartsjukt ex till min styvsyster. Blödde som fan från näsan och polisen körde honom till akuten. Exet är sedan innan känt av polisen och kommer hämtas in i morgon, uppgav namn och telenummer då jag var vittne till händelsen.
Riktig idiot. Han hade ny tjej han gick med, hon måste ha känt sig lagom omtyckt. Nåväl, ser vi honom nästa gång tar vi initiativet. Tänker inte tolerera nått sånt.
Riktig idiot. Han hade ny tjej han gick med, hon måste ha känt sig lagom omtyckt. Nåväl, ser vi honom nästa gång tar vi initiativet. Tänker inte tolerera nått sånt.
lördag 13 juni 2009
Just nu snurrar min värld. Fan va soft. JAg trivs som fisken i vattnet eller dinosaurien under juraperioden. Hähä. Jag är full men litterär. Jag är så pass mycket nörd att mina fingrar funkar även när jag är full. Vad kul. Full stod under full när jag skrev det. Anyways. I'm gonna get my butt into bed although its an empty one. Perhaps next week it will be filled with a woman. En speciellt. Ingen annan är välkommen. Piraten är btw det enda stället där det finns vettigt dansgolv nu när playbar stängt. Sorg och skam. Känner mig lite EMO med min stämpel på handleden men jag kan leva med det. Har skaffat mig ett possey. Nu oxå. Snart skall mina problem röjjas ur vägen med hjälp av mina nyfunna bröder och systrar.
Fick en tryckare med tommy som sista dansen på pirren oxå. Brings back memories. haha. lätt skoj. Men jag vill inte se mitt kontoutdrag i morrn. fi fan... fi fan...
Gonatt o de då va.
Fick en tryckare med tommy som sista dansen på pirren oxå. Brings back memories. haha. lätt skoj. Men jag vill inte se mitt kontoutdrag i morrn. fi fan... fi fan...
Gonatt o de då va.
söndag 7 juni 2009
Nörderi...
Lok'tar Ogar!
Victory or death - it is these words that bind me to the horde. For they are the most sacred and fundamental of truths to any warrior of the horde.
I give my flesh and blood freely to the warchief. I am the instrument of my warchief's desire. I am a weapon of my warchief's command.
From this moment until the end of days I live and die - FOR THE HORDE!
Victory or death - it is these words that bind me to the horde. For they are the most sacred and fundamental of truths to any warrior of the horde.
I give my flesh and blood freely to the warchief. I am the instrument of my warchief's desire. I am a weapon of my warchief's command.
From this moment until the end of days I live and die - FOR THE HORDE!
fredag 5 juni 2009
Waterline...
I just sit there, and let the thoughts flood and I remind myself it's all right, it's all good, it's all love... it's not though.
måndag 1 juni 2009
Behov...
Jag behöver någon. Nu. Just gått och pratat med min bror om hur han mår, hur jag mår. Vi sitter i samma sits. Vi mår inte bra som det är just nu och saker behöver ändras. Fan vet hur man skall åstadkomma den ändringen bara. Jag fick ta mycket skit i mitt förhållande och när det började krypa innanför skinnet på mig så jag tappade kontrollen så sade min sambo till mig att "bara strunta i det". Tror aldrig hon insåg, om hon ens försökte, vad han gjorde mot mig. Skulle velat sätta henne i samma sits och se hur hon reagerade så hon förstod just vad som hände och vad som gjordes mot mig. Hon valde att lämna mig för att jag inte tyckte om hennes vän som ständigt mordhotade mig och berättade hur mycket sex han skulle ha och hade med henne såfort dom träffades. Hon valde bort mig för jag blev jobbig då jag mådde dåligt av att ständigt höra det. Tack Elin. Du bevisade verkligen att det du sade. "Du är värd så mycket mer för mig än han är". Bullshit. Idag vet jag inte ens om jag nånsin skulle tro på nån om dom säger att dom älskar mig. Har träffat folk över nätet, dom bor över hela jordgloben. Jag lär känna dom, trivs med att prata med dom både på telefon och via datorn. Dom säger att dom älskar mig, jag bara fnyser när jag läser det. Jag tror dom inte. Tror inte jag kan tro på det längre.
Mitt humör har svängt. Jag har lätt för att hata och tycka illa om folk och saker. Jag vill slåss och jag gör det med jämna mellanrum. Jag letar efter folk som skulle ta illa upp av att jag går förbi och öppnar dom munnen och säger nått så hoppar jag på dom. Jag mår inte bra av att slåss men det är skönt. Jag tycker om att vara destruktiv och dela ut skada. Det är så mycket fel på mig så jag vet inte ens var jag ska börja. Har återknutit gamla kontakter som kan hjälpa mig på olika sätt och vis. Snart ska jag väl vara reparerad, eller utsuddad. Vilket som passar mig. Fängelse ser jag inte på som nått hemskt längre, det vore tvärt om skönt. Sitta 6 år som är vårt "max straff" på sätt och vis. Visa att jag vill bättra mig och plugga i 6 år. Jag kan leva med att arbetsmarknaden tittar snett på mig för att jag suttit inne. Då har jag iaf min utbildning och just nu är det viktigast för mig. Så jag slipper vara värdelös. Ett monster vet jag att jag är och det är bara att acceptera det och arbeta utifrån dom förutsättningarna. Ska ringa en gammal bekant nu och se hur det går. Tur man sparar på gamla nummer, ännu mer tur att dom fortfarande går till samma person.
Tack för mig. Tills nästa gång.
Mitt humör har svängt. Jag har lätt för att hata och tycka illa om folk och saker. Jag vill slåss och jag gör det med jämna mellanrum. Jag letar efter folk som skulle ta illa upp av att jag går förbi och öppnar dom munnen och säger nått så hoppar jag på dom. Jag mår inte bra av att slåss men det är skönt. Jag tycker om att vara destruktiv och dela ut skada. Det är så mycket fel på mig så jag vet inte ens var jag ska börja. Har återknutit gamla kontakter som kan hjälpa mig på olika sätt och vis. Snart ska jag väl vara reparerad, eller utsuddad. Vilket som passar mig. Fängelse ser jag inte på som nått hemskt längre, det vore tvärt om skönt. Sitta 6 år som är vårt "max straff" på sätt och vis. Visa att jag vill bättra mig och plugga i 6 år. Jag kan leva med att arbetsmarknaden tittar snett på mig för att jag suttit inne. Då har jag iaf min utbildning och just nu är det viktigast för mig. Så jag slipper vara värdelös. Ett monster vet jag att jag är och det är bara att acceptera det och arbeta utifrån dom förutsättningarna. Ska ringa en gammal bekant nu och se hur det går. Tur man sparar på gamla nummer, ännu mer tur att dom fortfarande går till samma person.
Tack för mig. Tills nästa gång.
Dagdrömmar...
Jag borde avlivas. Fann just mig själv med att sitta och le och känna mig upprymd. Jag vad glad. Var först tveksam till vad det var som kom över mig. Det var glädje. Vad var det jag satt och dagdrömde? Det tänker jag inte berätta i detalj. Det innehöll plåga, våld, vrede, blod och till sist ett dödsfall. Hoppas kan man...
måndag 11 maj 2009
Igelkottar på spåret...
Förra veckan gjorde jag en god gärning. Jag räddade 2 igelkottar. Dom hade lyckats irra sig in mellan tågrälsen och låg och kurade mot den. Hade ett tåg kommit hade dom små stackarna i bästa fall blivit skadade. Virade min jacka runt händerna och lyfte ut dom från spåren. Igelkottar är små söta djur, gruffar och har sig. Till skillnad från igelkotten jag träffade för 2 veckor sedan så morrade dessa inte, dom var tysta och lät sig lyftas till rätt sida utan allt för mycket tjurande. Får hoppas dom inte trillade dit igen, den ena sprang iväg från rälsen, den andra sprang mot rälsen. Nåväl, jag försökte iaf...
Sitter här med ont i magen. Känner oro och rastlöshet. Vill åka och hälsa på nån men ingen har tid. Vill lägga mig på soffan eller i sängen och mysa med nån men ingen finns. Lägenheten känns lite som en kista med vardagens bekvämligheter. Vill träffa vänner, vill prata skit, dricka kaffe, spela och bara vara allmänt dum i huvudet så som man kan vara i goda vänners sällskap. Mest av allt vill jag känna en annan människas kroppsvärme mot min. 2 kroppar nära varandra, avslappnade, mysande, smekande. Hatar detta livet och jag vet verkligen vad hat är. Får fortfarande dom jävla messen på mobilen. Vägrar byta nummer för det är inte jag som ska ändra mig för att det skall upphöra. Det är trakasserierna som ska upphöra. Polisen gör inget så jag tänker inte ens försöka. Jag har däremot tagit saken i egna händer. Mer detaljer om det bjuds inte men jag misstänker att min telefon snart tystnar helt då trakasserierna är vad jag får som daglig kommunikation. Är knappt nån annan som hör av sig så när det ljuder ett "uh-oh!" från telefonen så är det 8 av 10 gånger ytterligare ett mess som påpekar det ena eller andra och påminner mig om just hur mycket hat kan brinna inombords och väcka impulser och känslor som en "normal" människa inte ska känna.
Ska dra på mig hörlurarna nu och bättra på min tinitus för att tysta rösterna i huvudet som berättar för mig hur skönt det skulle vara att se livet i varelsens ögon slockna när mina händer kramar om dess hals. Jag behöver hjälp... men ingen vill ge den hjälp jag behöver. Kanske skulle dra några spikar i ytterdörren och göra illusionen av en kista verklig...
Sitter här med ont i magen. Känner oro och rastlöshet. Vill åka och hälsa på nån men ingen har tid. Vill lägga mig på soffan eller i sängen och mysa med nån men ingen finns. Lägenheten känns lite som en kista med vardagens bekvämligheter. Vill träffa vänner, vill prata skit, dricka kaffe, spela och bara vara allmänt dum i huvudet så som man kan vara i goda vänners sällskap. Mest av allt vill jag känna en annan människas kroppsvärme mot min. 2 kroppar nära varandra, avslappnade, mysande, smekande. Hatar detta livet och jag vet verkligen vad hat är. Får fortfarande dom jävla messen på mobilen. Vägrar byta nummer för det är inte jag som ska ändra mig för att det skall upphöra. Det är trakasserierna som ska upphöra. Polisen gör inget så jag tänker inte ens försöka. Jag har däremot tagit saken i egna händer. Mer detaljer om det bjuds inte men jag misstänker att min telefon snart tystnar helt då trakasserierna är vad jag får som daglig kommunikation. Är knappt nån annan som hör av sig så när det ljuder ett "uh-oh!" från telefonen så är det 8 av 10 gånger ytterligare ett mess som påpekar det ena eller andra och påminner mig om just hur mycket hat kan brinna inombords och väcka impulser och känslor som en "normal" människa inte ska känna.
Ska dra på mig hörlurarna nu och bättra på min tinitus för att tysta rösterna i huvudet som berättar för mig hur skönt det skulle vara att se livet i varelsens ögon slockna när mina händer kramar om dess hals. Jag behöver hjälp... men ingen vill ge den hjälp jag behöver. Kanske skulle dra några spikar i ytterdörren och göra illusionen av en kista verklig...
torsdag 30 april 2009
Ångest, hej på dig...
Fattar verkligen inte. Varför mår jag såhär hela jävla tiden? Varför finns inget som hjälper? Skit i piller och fanskap... Det spelar ingen roll hur mycket jag knarkar när livet förblir likadant. Det är ingen ide att sätta plåster på ett sår när skadan fortfarande breder ut sig.
You tear me down and then you pick me up,
You take it all and say it’s not enough,
You try to tell me you can heal me,
But I’m still bleeding and you’ll be
The death of me!
Jag sitter här om nätterna, sover på dagarna, försöker vända på det, misslyckas... Det är ingen ide längre att ens anstränga sig för jag har inget att göra på dagen, om nätterna däremot är det massvis med folk att prata med. Jag är helt enkelt född på fel plats. Jag borde inte vara här. Jag är född i fel tid. Jag är född fel.
It’s obvious you understand the blood thats on my hands
I’m paralyzed, I can’t escape
Until I see your face
You’re all I know
Vad fan gör man egentligen... när det inte finns nått att göra. När allt som fördriver tiden bara stannar den, när det som stannar tiden får den att gå snabbare. Inget fungerar som det ska. Glömmer saker jag måste komma ihåg, minns saker jag vill glömma bort. Lever i fel liv. Får inte rätsida på dethär. Orkar inte försöka ens. Händer nått så händer det. Får se vad som sker då om jag orkar komma så långt. Finns gott om tvivel. Varenda gång jag känner såhär så lyckas jag bita ihop och kämpa vidare en bit till. Kanske ska säga ett tag till, för jag kommer ingenvart. Det finns möjligheter, det finns planer men det tar flera år innan dom kan ge frukt och jag är för otålig. Jag har väntat i 28 år på nått bra. Jag vill inte vänta mer och jag skiter fullständigt i att det finns folk som väntat längre, jävligt synd om dom då... Dom är inte jag.
Är även så jävla trött på att aldrig få veta vad jag gör fel. Jag inser att jag är en person som gestaltar det man -inte- ska göra, det man -inte- ska bli. Jag vill inte vara sån... och hur fan ska jag nånsin kunna ändra på det om jag aldrig får veta vad jag gör fel i andras ögon? Sparkar jag tån i tröskeln så klart fan inser jag att det var fel och försöker undvika det igen, men hur ska jag kunna undvika att göra samma fel igen om jag aldrig får veta vad jag gjort fel? Hur i helvete ska jag nånsin kunna bättra på mig själv och få ett mänskligt värde? Skit i det monetära... åt helvete med det... jag kan leva med den minimala ekonomi jag har. Jag är van vid att leva på existensminimum. Det är inget nytt för mig att aldrig kunna resa, aldrig kunna lägga pengar på nått kul utan att vara utan mat en vecka för det... Det är mitt liv. Jag vet hur det funkar.
Men jag, som person. Hur fan ska jag nånsin kunna bli bättre och få ett mänskligt värde om jag aldrig får veta vad mina fel är så jag kan åtgärda dom? Gissa om jag hängt upp mig på det...
Första flickvännen dumpade mig, inte mitt fel. Sure. Inte mitt fel, hon var väl inte redo för nått långvarigt, vi var trots allt tonåringar. Nästa flickvän dumpade mig, inte mitt fel. Inte nu heller? Jaja... Nästa flickvän dumpar mig, inte mitt fel... va? nästa, nästa, nästa och nästa... inte mitt fel... man börjar tänka då. Var ligger sannolikheten? Att det är fel på alla dom eller att det är nått fel på mig som ingen säger till mig? VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!?!?
Fuck it all! fuck this world!
Fuck everything that you stand for!
Dont belong! dont exist!
Dont give a shit!
Dont ever judge me!
Sitter här dagligen och fylls av frustration, ilska och tårar. Jag känner mig våldsam, jag vill slåss, jag vill förstöra, jag vill skrika, jag vill såra... jag vill döda. Jag är rädd. Jag vill ut och ta för mig, skita i vad det har för följder, leva mitt liv på det sätt jag vill. Ignorera lagar och bestämmelser för dom passar inte mig så varför ska jag passa dom? Jag bryr mig inte. Jag är rädd.
Nej, på med masken och ut bland folk igen. Det är lättare att bara le så ingen misstänker nått. Lättare att skratta åt deras skämt när man egentligen inte känner nått alls. Lättare att låta dom tro, att jag fungerar som en människa när jag i själva verket är ett monster, ett monster som inte borde få finnas, ett monster som får andra monster att verka änglalika. Ett monster, med en hjärna som är både snabbtänkt och uppfinningsrik. Jag är rädd. Masken är trygg. Vill inte tvingas ta av den igen. Spelar jag duktigt nog så kanske den blir till mitt nya jag tillslut. Ett artificiellt jag som jag själv skapat. Någon jag vill vara, inte den jag är. Jag är rädd. Masken är trygg.
You tear me down and then you pick me up,
You take it all and say it’s not enough,
You try to tell me you can heal me,
But I’m still bleeding and you’ll be
The death of me!
Jag sitter här om nätterna, sover på dagarna, försöker vända på det, misslyckas... Det är ingen ide längre att ens anstränga sig för jag har inget att göra på dagen, om nätterna däremot är det massvis med folk att prata med. Jag är helt enkelt född på fel plats. Jag borde inte vara här. Jag är född i fel tid. Jag är född fel.
It’s obvious you understand the blood thats on my hands
I’m paralyzed, I can’t escape
Until I see your face
You’re all I know
Vad fan gör man egentligen... när det inte finns nått att göra. När allt som fördriver tiden bara stannar den, när det som stannar tiden får den att gå snabbare. Inget fungerar som det ska. Glömmer saker jag måste komma ihåg, minns saker jag vill glömma bort. Lever i fel liv. Får inte rätsida på dethär. Orkar inte försöka ens. Händer nått så händer det. Får se vad som sker då om jag orkar komma så långt. Finns gott om tvivel. Varenda gång jag känner såhär så lyckas jag bita ihop och kämpa vidare en bit till. Kanske ska säga ett tag till, för jag kommer ingenvart. Det finns möjligheter, det finns planer men det tar flera år innan dom kan ge frukt och jag är för otålig. Jag har väntat i 28 år på nått bra. Jag vill inte vänta mer och jag skiter fullständigt i att det finns folk som väntat längre, jävligt synd om dom då... Dom är inte jag.
Är även så jävla trött på att aldrig få veta vad jag gör fel. Jag inser att jag är en person som gestaltar det man -inte- ska göra, det man -inte- ska bli. Jag vill inte vara sån... och hur fan ska jag nånsin kunna ändra på det om jag aldrig får veta vad jag gör fel i andras ögon? Sparkar jag tån i tröskeln så klart fan inser jag att det var fel och försöker undvika det igen, men hur ska jag kunna undvika att göra samma fel igen om jag aldrig får veta vad jag gjort fel? Hur i helvete ska jag nånsin kunna bättra på mig själv och få ett mänskligt värde? Skit i det monetära... åt helvete med det... jag kan leva med den minimala ekonomi jag har. Jag är van vid att leva på existensminimum. Det är inget nytt för mig att aldrig kunna resa, aldrig kunna lägga pengar på nått kul utan att vara utan mat en vecka för det... Det är mitt liv. Jag vet hur det funkar.
Men jag, som person. Hur fan ska jag nånsin kunna bli bättre och få ett mänskligt värde om jag aldrig får veta vad mina fel är så jag kan åtgärda dom? Gissa om jag hängt upp mig på det...
Första flickvännen dumpade mig, inte mitt fel. Sure. Inte mitt fel, hon var väl inte redo för nått långvarigt, vi var trots allt tonåringar. Nästa flickvän dumpade mig, inte mitt fel. Inte nu heller? Jaja... Nästa flickvän dumpar mig, inte mitt fel... va? nästa, nästa, nästa och nästa... inte mitt fel... man börjar tänka då. Var ligger sannolikheten? Att det är fel på alla dom eller att det är nått fel på mig som ingen säger till mig? VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!?!?
Fuck it all! fuck this world!
Fuck everything that you stand for!
Dont belong! dont exist!
Dont give a shit!
Dont ever judge me!
Sitter här dagligen och fylls av frustration, ilska och tårar. Jag känner mig våldsam, jag vill slåss, jag vill förstöra, jag vill skrika, jag vill såra... jag vill döda. Jag är rädd. Jag vill ut och ta för mig, skita i vad det har för följder, leva mitt liv på det sätt jag vill. Ignorera lagar och bestämmelser för dom passar inte mig så varför ska jag passa dom? Jag bryr mig inte. Jag är rädd.
Nej, på med masken och ut bland folk igen. Det är lättare att bara le så ingen misstänker nått. Lättare att skratta åt deras skämt när man egentligen inte känner nått alls. Lättare att låta dom tro, att jag fungerar som en människa när jag i själva verket är ett monster, ett monster som inte borde få finnas, ett monster som får andra monster att verka änglalika. Ett monster, med en hjärna som är både snabbtänkt och uppfinningsrik. Jag är rädd. Masken är trygg. Vill inte tvingas ta av den igen. Spelar jag duktigt nog så kanske den blir till mitt nya jag tillslut. Ett artificiellt jag som jag själv skapat. Någon jag vill vara, inte den jag är. Jag är rädd. Masken är trygg.
onsdag 29 april 2009
Explosion...
Jag är på väg att explodera. Det skrämmer mig. För nu finns ingen som kan plocka upp spillrorna på det sätt jag behöver. Måste göra mig av med det behovet men kan inte. Det funkar inte så. Måste måste måste måste... Men det funkar inte så. Jag funkar inte så. Det är ingen bra ide ändå. Får acceptera min trasighet istället. Jag är väl inte menad att vara hel.
onsdag 15 april 2009
In defiance...
Something has changed within me
Something is not the same
I'm through with playing by the rules
Of someone else's game
Too late for second-guessing
Too late to go back to sleep
It's time to trust my instincts
Close my eyes and leap
It's time to try
Defying gravity
I think I'll try
Defying gravity
And you can't pull me down...
I'm through accepting limits
'Cuz someone says they're so
Some things I cannot change
But 'till I try, I'll never know
Too long I've been afraid of
Losing love - I guess I have lost
Well, if that's love
It comes at much too high a cost
I'd sooner buy
Defying gravity
Kiss me goodbye
I'm defying gravity
And you can't pull me down...
So if you care to find me
Look to the western sky
As someone told me lately -
Ev'ryone deserves the chance to fly
And if I'm flying solo
At least I'm flying free
To those who'd ground me
Take a message back from me -
Tell them how I
Am defying gravity!
I'm flying high
Defying gravity!
And soon I'll match them in renown
And nobody in all of Oz
No wizard that there is or was
Is ever gonna bring me down!
Something is not the same
I'm through with playing by the rules
Of someone else's game
Too late for second-guessing
Too late to go back to sleep
It's time to trust my instincts
Close my eyes and leap
It's time to try
Defying gravity
I think I'll try
Defying gravity
And you can't pull me down...
I'm through accepting limits
'Cuz someone says they're so
Some things I cannot change
But 'till I try, I'll never know
Too long I've been afraid of
Losing love - I guess I have lost
Well, if that's love
It comes at much too high a cost
I'd sooner buy
Defying gravity
Kiss me goodbye
I'm defying gravity
And you can't pull me down...
So if you care to find me
Look to the western sky
As someone told me lately -
Ev'ryone deserves the chance to fly
And if I'm flying solo
At least I'm flying free
To those who'd ground me
Take a message back from me -
Tell them how I
Am defying gravity!
I'm flying high
Defying gravity!
And soon I'll match them in renown
And nobody in all of Oz
No wizard that there is or was
Is ever gonna bring me down!
tisdag 7 april 2009
Your eyes...
I looked into your eyes and saw, a world that does not exist.
I looked into your eyes and saw, a world I wish I was in.
I looked into your eyes and saw, a world I wish I was in.
söndag 22 mars 2009
Still alive...
You have changed
I have changed
Just like you
Just like you
For how long
For how long
Must I wait
I know there's something wrong
Your concrete heart isn't beating
And you tried to
Make it come alive
No shadows
Just red lights
Now I'm here to rescue you
Oh I'm still alive
I'm still alive
I can't apologise no
Oh I'm still alive
I'm still alive
I can't apologise no
So silent
No violence
But inside my head
So loud and clear
You're screaming
You're screaming
Cover up with a smile I've learned to fear
Just sunshine
And blue sky
That's just how it goes
For living here
Come fire
Come fire
Let it burn and love come racing through
Oh I'm still alive
I'm still alive
I can't apologise no
Oh I'm still alive
I'm still alive
I can't apologise no
Learn to lose
Learn to win
Turn my face against the wind
I will move fast
I will move slow
Take me where I have to go
Oh I'm still alive
I'm still alive
I can't apologise no
I have changed
Just like you
Just like you
For how long
For how long
Must I wait
I know there's something wrong
Your concrete heart isn't beating
And you tried to
Make it come alive
No shadows
Just red lights
Now I'm here to rescue you
Oh I'm still alive
I'm still alive
I can't apologise no
Oh I'm still alive
I'm still alive
I can't apologise no
So silent
No violence
But inside my head
So loud and clear
You're screaming
You're screaming
Cover up with a smile I've learned to fear
Just sunshine
And blue sky
That's just how it goes
For living here
Come fire
Come fire
Let it burn and love come racing through
Oh I'm still alive
I'm still alive
I can't apologise no
Oh I'm still alive
I'm still alive
I can't apologise no
Learn to lose
Learn to win
Turn my face against the wind
I will move fast
I will move slow
Take me where I have to go
Oh I'm still alive
I'm still alive
I can't apologise no
lördag 7 mars 2009
Waiting for someone...
There's something wrong in your face
There's too many ghosts in this place
You let them through this embrace
Like I've never been here
I just can't stay here
It isn't my place here
You're waiting for someone
Am I better than no one?
I just can't stay here
It isn't my place here
You're waiting for someone
Am I better than no one?
There's something purer than fear
The strength of the hate that was here
If I keep you safe from your tears
It still won't be enough
I just can't stay here
It isn't my place here
You're waiting for someone
Am I better than no one?
There's too many ghosts in this place
You let them through this embrace
Like I've never been here
I just can't stay here
It isn't my place here
You're waiting for someone
Am I better than no one?
I just can't stay here
It isn't my place here
You're waiting for someone
Am I better than no one?
There's something purer than fear
The strength of the hate that was here
If I keep you safe from your tears
It still won't be enough
I just can't stay here
It isn't my place here
You're waiting for someone
Am I better than no one?
torsdag 5 mars 2009
Varför?
Varför ska jag stiga upp tidigt på morgonen och lägga mig i vettig tid på kvällen? "för att ha en vettigt dygnsrytm" Vad fan ska jag med det till? Så jag kan sitta där själv hela dagarna och inte ha ett skit att göra och bara vänta på att folk kommer hem från sina jobb eller studier och man äntligen har nån att prata med, nått att göra.
Nej, nu går jag fan i mig och lägger mig igen... Dagsljus är för dödliga. Vi odöda föredrar mörkret.
-The assassins knife plunges into his heart and he smiles. Its finally over-
Nej, nu går jag fan i mig och lägger mig igen... Dagsljus är för dödliga. Vi odöda föredrar mörkret.
-The assassins knife plunges into his heart and he smiles. Its finally over-
måndag 2 mars 2009
What its like...
I've seen a good man sin
I've seen a tough man cry
I've seen a loser win
And a sad man grin
I heard an honest man lie
I've seen the good side of bad
And the down side of up
And everything between
I licked the silver spoon
Drank from the golden cup
Smoked the finest green
I stroked the baddest dimes at least a couple of times
Before I broke their heart
You know where it ends
Yo, it usually depends on where you start
God forbid you ever had to walk a mile in these shoes
'Cause then you really might know what it's like to have to choose.
fredag 27 februari 2009
I believed...
But now, along these empty streets
where this curse haunts these memories of a man,
And all he's lost.
No time to think about it. No room to breathe.
If I had a way back, I'd ride through the dark and the dawn
because the man you love don't live anymore.
I can't go home again.
Tonight you'll sleep.
You'll feel what might become of me, my dear.
Within these end old days where this longing turns
this man to prey on a love that yearns to die.
No time to live and doubt it
Girl, I'm worth the second chance.
No time to think about it, no room to breathe!
If I had a way back, I'd ride through the dark and the dawn
because the man you love don't live anymore.
I can't go home again.
I believed in the world once in front of me, but now that's gone.
If I had the way back, I'd ride through the dark and the dawn
because the man you love don't live anymore.
I can't go home again.
Bye, goodbye.
Bye, goodbye.
Bye, goodbye.
Bye, my dear.
Coheed and Cambria - The end chapter IV - the road and the damned
måndag 23 februari 2009
Animerade Sympatier...
"They pretend they're going to always be there for you, that they'll always love you, and then one day they pack up and move away and take their love with them, and leave their declawed cat to fend for herself! They leave her, wondering what she did wrong..."
Trodde inte jag kunde känna sympati med en animerad katt men gud vad jag känner för henne. Stackars liten. Förstår precis.
Trodde inte jag kunde känna sympati med en animerad katt men gud vad jag känner för henne. Stackars liten. Förstår precis.
Step by step
I learn about life through your life
I learn about touch through your hands
I learn about love through your heart
I learn to be kind where I can
But the window's still broken
It's starting to freeze
And the only thing I ever wanted
Is scattered in the breeze
I learn about strength through your strength
I learn about hope in your eyes
I learn about taste through your lips
I learn about trust through your lies
But the cuts are still open
They're starting to bleed
It's the only thing I ever wanted
The only thing I need
Can you teach me to feel it?
I'll take it step by step so I never miss a thing
Make me feel it
I'll get inside your head till you live inside me
Teach me to feel it
I'll take it step by step so I never miss a thing
Make me feel it
I'll get inside your head till you live inside me
I learn about life everlasting
I learn to contain your surprise
I learn about faith by believing
I learn about lust when it dies
And you're all I ever cared for
Through all that I've done
And the only thing that's not sewn up
Are the lessons left undone
I learn about touch through your hands
I learn about love through your heart
I learn to be kind where I can
But the window's still broken
It's starting to freeze
And the only thing I ever wanted
Is scattered in the breeze
I learn about strength through your strength
I learn about hope in your eyes
I learn about taste through your lips
I learn about trust through your lies
But the cuts are still open
They're starting to bleed
It's the only thing I ever wanted
The only thing I need
Can you teach me to feel it?
I'll take it step by step so I never miss a thing
Make me feel it
I'll get inside your head till you live inside me
Teach me to feel it
I'll take it step by step so I never miss a thing
Make me feel it
I'll get inside your head till you live inside me
I learn about life everlasting
I learn to contain your surprise
I learn about faith by believing
I learn about lust when it dies
And you're all I ever cared for
Through all that I've done
And the only thing that's not sewn up
Are the lessons left undone
fredag 20 februari 2009
Sanningar...
1. Jag är ofrivillig singel.
2. Jag är fattig som en kyrkråtta.
3. Jag har tappat lusten att leva.
4. Jag blir trakasserad via sms och polisen gör inget åt det.
5. Jag betraktas som den onde om jag tar saken i egna händer.
6. Jag vet en som kan få trakasserierna att sluta men inte gör tillräckligt för nå det målet.
7. Om jag finge bestämma. Så finns jag inte längre när någon läser detta.
Så. Nu har jag tagit en kul grej och totalt förstört den genom att applicera den till mitt liv. Nån mer kul grej som behöver förstöras? Jag är redan förstörd och inte längre nån kul grej så den båten har redan gått. Försvinner från era liv nu så ni slipper den svarta tjäran som omger mig och drar ner era humör. Ha ett bra liv.
2. Jag är fattig som en kyrkråtta.
3. Jag har tappat lusten att leva.
4. Jag blir trakasserad via sms och polisen gör inget åt det.
5. Jag betraktas som den onde om jag tar saken i egna händer.
6. Jag vet en som kan få trakasserierna att sluta men inte gör tillräckligt för nå det målet.
7. Om jag finge bestämma. Så finns jag inte längre när någon läser detta.
Så. Nu har jag tagit en kul grej och totalt förstört den genom att applicera den till mitt liv. Nån mer kul grej som behöver förstöras? Jag är redan förstörd och inte längre nån kul grej så den båten har redan gått. Försvinner från era liv nu så ni slipper den svarta tjäran som omger mig och drar ner era humör. Ha ett bra liv.
fredag 13 februari 2009
En svältande man...
En svältande man sitter på marken. Frusen, kall och ensam. Han väntar på ett svar. Skall han få den näring hans svältande själ behöver? Ett ja vill han ha, ett nej skulle fungera men han vill inte ha det. Han får ett kanske.
En svältande man sitter på marken. Domnad, smal och arg. Han väntar fortfarande på ett svar. Näringen är snart slut nu och hans humör svajjar. Hans själ magrar och blir mindre och mörkare för var dag som går.
En svältande man sitter på marken. Blek, apatisk och tom. Mannen suger på sin egen arm där han öppnat sår för att fylla sin egen kropp med sitt eget blod för att hålla igång iallafall lite till. Ärren blir fula av hans konstanta bearbetande.
En svältande man står ensam i mörkret. Han fick ett nej. Den svältande mannen frågar efter näring men ingen svarar. Han själ för liten och mörk, hans kropp för ärrad och ful, hans humör rent motbjudande. Mannen står ensam i mörkret och låter själens inre mörker nå ytan och omsluta honom. Snart finns han inte mer...
En svältande man sitter på marken. Domnad, smal och arg. Han väntar fortfarande på ett svar. Näringen är snart slut nu och hans humör svajjar. Hans själ magrar och blir mindre och mörkare för var dag som går.
En svältande man sitter på marken. Blek, apatisk och tom. Mannen suger på sin egen arm där han öppnat sår för att fylla sin egen kropp med sitt eget blod för att hålla igång iallafall lite till. Ärren blir fula av hans konstanta bearbetande.
En svältande man står ensam i mörkret. Han fick ett nej. Den svältande mannen frågar efter näring men ingen svarar. Han själ för liten och mörk, hans kropp för ärrad och ful, hans humör rent motbjudande. Mannen står ensam i mörkret och låter själens inre mörker nå ytan och omsluta honom. Snart finns han inte mer...
måndag 9 februari 2009
Väntar
Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är hindret som hela tiden piper i min mobil för stort för att överbrygga? Egentligen är det ett litet problem från en väldigt liten sak men då det är så förankrat i min väntan så har detta lilla problem lyckats öka i storlek genom att många många gånger dyka upp. Det måste lösas för att väntan ska ha mening. Går det?
Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är obeslutsamheten så stark att ett val aldrig kommer att göras? Är det obeslutsamhet alls eller bara rädsla för att valet är fel? Skall då rädslan få vinna eller skall en inre styrka uppstå och göra ett val och stå för det? Finns kraften att uppnå den styrkan eller är allt förgäves?
Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller har tiden stannat. För alltid fångat mig i en existens jag avskyr och vill fly från. Finns mening att bryta sig loss? Klarar jag det ens? Nej. Problem, väntan, obeslutsamhet. Inget av det är mitt val mer än väntan, och även väntan skulle jag egentligen inte behövt om styrkan att besegra rädslan hade funnits. Finns den alls?
Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är meningslösheten så stor att den tagit över mig och jag förlorat allt hopp om ett bättre liv för mig själv? Själv. Där är det stora hemska ordet som varje dag hemsöker mig likt en gigantisk skugga som inte låter mig fly ut i ljuset. Jag försöker inte ens längre. Mörkret kan vara rätt bekvämt när man väl vant sig.
Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller skall mina nätter för alltid vara hemsökta av mardrömmar som får mig att vakna med ett skrik och sedan ligga med vidöppna ögon, rädd för mörkret som tidigare var bekvämt? Skall jag få en god natts sömn utan att innanför mina ögonlock se hela mitt liv raseras, alla jag känner försvinna, alla monster jag någonsin fantiserat ihop återuppstå och slita mig i bitar?
Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är mina ärr för hemska för att utstå blotta åsynen av? Är mina inre skador så långt gångna att dom ej längre kan läkas? Ja. Varför har jag då dom yttre? Jo vi människor är inte födda med en öppning där vi kan krysta ut smärta. Vi kan fälla tårar, vi kan skrika ut ångest, vi kan stirra i blindhet på något så oförståeligt att vårt intellekt inte kan uppfatta. Men kan vi utsöndra smärta? Nej. Nya öppningar behövs för det. Jag skapar mina egna och det känns bra.
Sitter här och väntar. Men snart inte längre...
Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är obeslutsamheten så stark att ett val aldrig kommer att göras? Är det obeslutsamhet alls eller bara rädsla för att valet är fel? Skall då rädslan få vinna eller skall en inre styrka uppstå och göra ett val och stå för det? Finns kraften att uppnå den styrkan eller är allt förgäves?
Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller har tiden stannat. För alltid fångat mig i en existens jag avskyr och vill fly från. Finns mening att bryta sig loss? Klarar jag det ens? Nej. Problem, väntan, obeslutsamhet. Inget av det är mitt val mer än väntan, och även väntan skulle jag egentligen inte behövt om styrkan att besegra rädslan hade funnits. Finns den alls?
Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är meningslösheten så stor att den tagit över mig och jag förlorat allt hopp om ett bättre liv för mig själv? Själv. Där är det stora hemska ordet som varje dag hemsöker mig likt en gigantisk skugga som inte låter mig fly ut i ljuset. Jag försöker inte ens längre. Mörkret kan vara rätt bekvämt när man väl vant sig.
Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller skall mina nätter för alltid vara hemsökta av mardrömmar som får mig att vakna med ett skrik och sedan ligga med vidöppna ögon, rädd för mörkret som tidigare var bekvämt? Skall jag få en god natts sömn utan att innanför mina ögonlock se hela mitt liv raseras, alla jag känner försvinna, alla monster jag någonsin fantiserat ihop återuppstå och slita mig i bitar?
Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är mina ärr för hemska för att utstå blotta åsynen av? Är mina inre skador så långt gångna att dom ej längre kan läkas? Ja. Varför har jag då dom yttre? Jo vi människor är inte födda med en öppning där vi kan krysta ut smärta. Vi kan fälla tårar, vi kan skrika ut ångest, vi kan stirra i blindhet på något så oförståeligt att vårt intellekt inte kan uppfatta. Men kan vi utsöndra smärta? Nej. Nya öppningar behövs för det. Jag skapar mina egna och det känns bra.
Sitter här och väntar. Men snart inte längre...
Hopplöshet.
Tänk att insikten om att allt är hopplöst kan vara så härligt befriande och låta en tänka fritt.
tisdag 3 februari 2009
Varför?
Det är dagens fråga. Varför?
Varför lever jag?
Varför finns jag?
Varför försöker jag?
Varför ger jag inte bara upp när allting är menlöst ändå?
Varför lever jag, ingen aning. Jag kan seriöst inte svara på den frågan. Jag bara gör det men har ingen aning om jag hoppas på en ljusare framtid eller om jag bara tycker om att plåga mig själv. Det sista alternativet låter mest troligt då det är ungefär vad jag anser att jag förtjänar.
Varför finns jag, synonymt med ovanstående fråga men ser ändå viss skillnad på att finnas och på att leva. Jag finns för att jag inte lever. Jag finns bara. Menlöst så det förslår.
Varför försöker jag? Det gör jag inte... längre.
Varför ger jag inte bara upp? Jo det är jag på god väg att göra. Helt och hållet nu. Jag kommer inte att hitta någon ny att dela mitt liv med, har ärr på armar, ben och bröstkorg. Inte direkt nån attraktiv syn och känner jag mig själv rätt kommer det att bli fler, kanske på fler ställen.
Detta skulle egentligen vara en glädjens dag då en av mina bästa vänner blir pappa idag, antar jag iaf då dom försvann till förlossningen vid halv 7 i morse och inte hörts till sedan dess. I vanlig anda sitter jag inte här och gläds åt hans framgång även om jag borde. Jag sitter och är avundsjuk och mår dåligt. Har alltid sett upp till honom. Oavsett vad livet slängt för motgångar på honom har han stått rak i ryggen och slagits för allt vad han är värd och segrat över alla förväntningar och lite till. Jag å andra sidan åker på så mycket stryk att jag känner mig skadad bortom all läkeförmåga av de motgångar jag haft. Skitliv... ger det väl en vecka till iaf så detdär ljuset alla pratar om får fan skynda sig nu. Även om någon annan lovar att det kommer så orkar man inte vänta hur jävla länge som helst och hur vet jag att ljuset inte slocknar denna gången OCKSÅ. Ett bestående ljus i mitt liv. bah... lögner. Jag har slutat tro på det precis som jag inte tror på varken gud, tomten eller att det finns någon som kan älska mig. Släng nu inte nån jävla kommentar om att du är min vän och älskar mig eller min familj och älskar mig... det är inte det jag pratar om och känner du mig borde du fan fatta det.
Dagens låt: Marilyn Manson - Irresponsible hate anthem
Varför lever jag?
Varför finns jag?
Varför försöker jag?
Varför ger jag inte bara upp när allting är menlöst ändå?
Varför lever jag, ingen aning. Jag kan seriöst inte svara på den frågan. Jag bara gör det men har ingen aning om jag hoppas på en ljusare framtid eller om jag bara tycker om att plåga mig själv. Det sista alternativet låter mest troligt då det är ungefär vad jag anser att jag förtjänar.
Varför finns jag, synonymt med ovanstående fråga men ser ändå viss skillnad på att finnas och på att leva. Jag finns för att jag inte lever. Jag finns bara. Menlöst så det förslår.
Varför försöker jag? Det gör jag inte... längre.
Varför ger jag inte bara upp? Jo det är jag på god väg att göra. Helt och hållet nu. Jag kommer inte att hitta någon ny att dela mitt liv med, har ärr på armar, ben och bröstkorg. Inte direkt nån attraktiv syn och känner jag mig själv rätt kommer det att bli fler, kanske på fler ställen.
Detta skulle egentligen vara en glädjens dag då en av mina bästa vänner blir pappa idag, antar jag iaf då dom försvann till förlossningen vid halv 7 i morse och inte hörts till sedan dess. I vanlig anda sitter jag inte här och gläds åt hans framgång även om jag borde. Jag sitter och är avundsjuk och mår dåligt. Har alltid sett upp till honom. Oavsett vad livet slängt för motgångar på honom har han stått rak i ryggen och slagits för allt vad han är värd och segrat över alla förväntningar och lite till. Jag å andra sidan åker på så mycket stryk att jag känner mig skadad bortom all läkeförmåga av de motgångar jag haft. Skitliv... ger det väl en vecka till iaf så detdär ljuset alla pratar om får fan skynda sig nu. Även om någon annan lovar att det kommer så orkar man inte vänta hur jävla länge som helst och hur vet jag att ljuset inte slocknar denna gången OCKSÅ. Ett bestående ljus i mitt liv. bah... lögner. Jag har slutat tro på det precis som jag inte tror på varken gud, tomten eller att det finns någon som kan älska mig. Släng nu inte nån jävla kommentar om att du är min vän och älskar mig eller min familj och älskar mig... det är inte det jag pratar om och känner du mig borde du fan fatta det.
Dagens låt: Marilyn Manson - Irresponsible hate anthem
söndag 1 februari 2009
Hej...
Du människa jag aldrig sett förr, kom och fika med mig idag. Behöver nått nytt i vardagen innan jag går under av monotoni. Nya människor är alltid bra så för all del, vallfärda till Karlskrona så möter jag er där.
torsdag 8 januari 2009
Johannishus idyll i spillror.
Där stod jag i min barndoms idyll och tittade på det lilla huset i närheten av mormor och morfars gamla hus. Har alltid tyckt om det huset. Det ser nästan ut som ett alldeles för stort dockhus. Så plötsligt hör jag skrik, riktiga paniska skrik och folk kommer springandes. Jag ser håkansson komma springande, jag ser jenny, jag ser ida. Vilt skrikandes. Någonting jagar dom. Ut mellan husen brakar ett monster fram. Stort som en T-rex, kritvit men utan ögon och tänderna ser ut som skarpa korköppnare. Den tar några enkla steg och hinner ifatt tjejjerna. Ida slukas av monstret som behåller henne i sin mun utan att svälja, jag hör hur hennes panik byts ut av smärta och monstrets kinder börjar glöda så att man ser igenom dom.
Skuggan av hennes kropp sväller tills hon liknar en vagt människoformad ballong som smäller med ett äcklande pop följt av ett plask. Monstret lutar huvudet bakåt och sväljer den kletiga vätska som en gång varit en levande människa och ger sig efter de andra två. Äcklad av det jag ser så kräks jag. Ljudet gjorde monstret uppmärksam på var jag var och bestämde sig för att jag verkade som ett bättre mål, där jag satt, istället för de 2 springande.
Benen bar mig i en hastighet som jag inte trodde var möjlig, jag sprang mot mormor och morfars hus där dörren stod välkomnande öppen. "Välkommen till vår stuga önskar Rolf och hans fruga." Jag kastar mig in i hallen och sliter igen dörren efter mig i samma rörelse. Jag hör monstret vråla utanför och känner byggnaden skaka när den nyttjar hela sin kropp till att försöka få huset att rasa. Sakta kryper jag fram mot ett fönster och sticker upp huvudet lite för att titta ut. Det enda jag ser är monstrets käftar bara några centimeter framför mig och dess ögonbedövande vrål får rutan att splittras och perforera mitt ansikte. En glasbit sätter sig djupt in precis i ögonhålan under mitt öga, min syn fungerar men det svullnar snabbt. Monstret känner doften av mitt blod och blir mer och mer uppspelt och försöker böka in sin mun igenom fönstret framför mig. Jag flyr ner i källaren och sitter där och gråter. Mina händer är helt blodiga av alla skärsår i mitt ansikte och jag försöker med hjälp av den ensamma glödlampan och en trasig spegel att plocka ut så många glasbitar jag kan medans tårarna rinner.
Vad fan har hänt här?
Plötsligt springer jag fram över åkern mot johannishusskolan. Jag hör monstret braka fram genom skogen 100 meter bakom mig, satan satan satan... kommer aldrig att hinna. Panik, ångest, rädsla, tårar, vill inte dö!
Snubblar.
Vaknar upp och sätter mig i sängen gråtandes. Paniken och ångesten finns kvar i kroppen och jag är livrädd. Mitt bultande hjärta lugnar ner sig när jag inser att det var en dröm, kändes fan inte så. Somnar om.
Är på Johannishus sågverk. Det är tyst, antar att jag kom ifrån monstret men fan heller att jag tänker andas ut. Kilar in i den gamla kontorsbyggnaden på flera våningar, fallfärdig kåk där man lekte som barn trots att föräldrarna hotade med både det ena och det andra ifall dom fick veta att man varit där inne. Hittar en rund man i vit labbrock som sitter i ett nästan helt rum på 3:e våningen. Han ler mot mig och välkomnar mig in. Jag sätter mig vid bordet och frågar ifall han har hört vad som pågår.
"Ja, visst är han magnifik?" får jag till svar.
Vad i helvete! Vem är detta? magnifik? fan heller! det är ett monster!
In kommer en lång, slank man med långt vitt hår. Ögonhålorna gapar tomma med var och koagel som droppar ur dom lite då och då. Han ler mot mig och visar sina tänder som vassa korkskruvar.
"Jasså din lille fan, är det här du är. Trodde jag hade dig där i det rosa huset men du kom undan. Sen var jag säker på att jag skulle få dig ute på åkern men du försvann mitt framför mig. poff borta."
VA? hur kunde han veta att jag vaknade där? vad är detta? snälla vakna igen! vakna vakna vakna.
"Haha, detta är inget man vaknar ifrån, denna dimensionen flyr man ifrån ifall man är riktigt skicklig. Man skulle kunna kalla det för ditt eget helvete du skapat åt dig själv. Du satte dig här. Är du stark nog att vinna över dig själv och komma härifrån?"
Förvirrad av allt jag hör reser jag på mig och den långa mannen med det vita håret greppar min strupe direkt men blir stoppad av den andre. Med ett ilsket morr sätter han sig ner vid bordet.
Jag ser mig omkring, rummet ser helt normalt ut. kaklat golv i blåa och vita fyrkanter, anonyma väggar med fuktskador och skåp och hyllor som i vilket gamlalt kontorskök som helst. Jag plockar en plastmugg från en närstående vattenbehållare och häller upp lite vatten som jag dricker. Halvvägs igenom muggen känner jag mig ohövlig av nån anledning och säger "Det var ok att jag tog ett glas vatten va?"
"Javisst" svarar mannen i labbrocken. "Eller va? jag hörde dig inte sätta igång kranen."
Jag tittar på vattenbehållaren och sen på honom. "Nej jag tog av källvattnet här."
Monstret ler mot mig och viskar något till mannen i labbrocken. som genast lyser upp av förståelse.
"Jaha! Den behållaren, nej det är inte källvatten... ja ja... då har jag två då."
Vad menar han? Min mun exploderar i smärta och jag känner hur mina tänder förvrids till korkskruvar, min mage krampar av smärta och jag spyr upp mina inälvor och känner hur nya, annorlunda växer tillbaka på dess plats. Mina ögon brinner och jag känner hur dom smälter och rinner ur ögonhålorna på mig. Sen vaknar den, hungern, och jag ler och börjar bege mig mot Johannishus.
Skuggan av hennes kropp sväller tills hon liknar en vagt människoformad ballong som smäller med ett äcklande pop följt av ett plask. Monstret lutar huvudet bakåt och sväljer den kletiga vätska som en gång varit en levande människa och ger sig efter de andra två. Äcklad av det jag ser så kräks jag. Ljudet gjorde monstret uppmärksam på var jag var och bestämde sig för att jag verkade som ett bättre mål, där jag satt, istället för de 2 springande.
Benen bar mig i en hastighet som jag inte trodde var möjlig, jag sprang mot mormor och morfars hus där dörren stod välkomnande öppen. "Välkommen till vår stuga önskar Rolf och hans fruga." Jag kastar mig in i hallen och sliter igen dörren efter mig i samma rörelse. Jag hör monstret vråla utanför och känner byggnaden skaka när den nyttjar hela sin kropp till att försöka få huset att rasa. Sakta kryper jag fram mot ett fönster och sticker upp huvudet lite för att titta ut. Det enda jag ser är monstrets käftar bara några centimeter framför mig och dess ögonbedövande vrål får rutan att splittras och perforera mitt ansikte. En glasbit sätter sig djupt in precis i ögonhålan under mitt öga, min syn fungerar men det svullnar snabbt. Monstret känner doften av mitt blod och blir mer och mer uppspelt och försöker böka in sin mun igenom fönstret framför mig. Jag flyr ner i källaren och sitter där och gråter. Mina händer är helt blodiga av alla skärsår i mitt ansikte och jag försöker med hjälp av den ensamma glödlampan och en trasig spegel att plocka ut så många glasbitar jag kan medans tårarna rinner.
Vad fan har hänt här?
Plötsligt springer jag fram över åkern mot johannishusskolan. Jag hör monstret braka fram genom skogen 100 meter bakom mig, satan satan satan... kommer aldrig att hinna. Panik, ångest, rädsla, tårar, vill inte dö!
Snubblar.
Vaknar upp och sätter mig i sängen gråtandes. Paniken och ångesten finns kvar i kroppen och jag är livrädd. Mitt bultande hjärta lugnar ner sig när jag inser att det var en dröm, kändes fan inte så. Somnar om.
Är på Johannishus sågverk. Det är tyst, antar att jag kom ifrån monstret men fan heller att jag tänker andas ut. Kilar in i den gamla kontorsbyggnaden på flera våningar, fallfärdig kåk där man lekte som barn trots att föräldrarna hotade med både det ena och det andra ifall dom fick veta att man varit där inne. Hittar en rund man i vit labbrock som sitter i ett nästan helt rum på 3:e våningen. Han ler mot mig och välkomnar mig in. Jag sätter mig vid bordet och frågar ifall han har hört vad som pågår.
"Ja, visst är han magnifik?" får jag till svar.
Vad i helvete! Vem är detta? magnifik? fan heller! det är ett monster!
In kommer en lång, slank man med långt vitt hår. Ögonhålorna gapar tomma med var och koagel som droppar ur dom lite då och då. Han ler mot mig och visar sina tänder som vassa korkskruvar.
"Jasså din lille fan, är det här du är. Trodde jag hade dig där i det rosa huset men du kom undan. Sen var jag säker på att jag skulle få dig ute på åkern men du försvann mitt framför mig. poff borta."
VA? hur kunde han veta att jag vaknade där? vad är detta? snälla vakna igen! vakna vakna vakna.
"Haha, detta är inget man vaknar ifrån, denna dimensionen flyr man ifrån ifall man är riktigt skicklig. Man skulle kunna kalla det för ditt eget helvete du skapat åt dig själv. Du satte dig här. Är du stark nog att vinna över dig själv och komma härifrån?"
Förvirrad av allt jag hör reser jag på mig och den långa mannen med det vita håret greppar min strupe direkt men blir stoppad av den andre. Med ett ilsket morr sätter han sig ner vid bordet.
Jag ser mig omkring, rummet ser helt normalt ut. kaklat golv i blåa och vita fyrkanter, anonyma väggar med fuktskador och skåp och hyllor som i vilket gamlalt kontorskök som helst. Jag plockar en plastmugg från en närstående vattenbehållare och häller upp lite vatten som jag dricker. Halvvägs igenom muggen känner jag mig ohövlig av nån anledning och säger "Det var ok att jag tog ett glas vatten va?"
"Javisst" svarar mannen i labbrocken. "Eller va? jag hörde dig inte sätta igång kranen."
Jag tittar på vattenbehållaren och sen på honom. "Nej jag tog av källvattnet här."
Monstret ler mot mig och viskar något till mannen i labbrocken. som genast lyser upp av förståelse.
"Jaha! Den behållaren, nej det är inte källvatten... ja ja... då har jag två då."
Vad menar han? Min mun exploderar i smärta och jag känner hur mina tänder förvrids till korkskruvar, min mage krampar av smärta och jag spyr upp mina inälvor och känner hur nya, annorlunda växer tillbaka på dess plats. Mina ögon brinner och jag känner hur dom smälter och rinner ur ögonhålorna på mig. Sen vaknar den, hungern, och jag ler och börjar bege mig mot Johannishus.
lördag 3 januari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
