Förhållanden...

Jag har sett ett mönster med alla mina förhållanden och undrar lite om dom alla fallit för samma grepp. Ålder.

Man brukar ju säga att nykärlek är som en drog för kroppen. Det pirrar i den och man uppför sig irrationellt och allt annat stannar av. Man blir sådär fjantig av sig och håller på med saker som anses vara för småbarn till mognadsgrad. Detta varar ju dock inte för evigt utan klingar av, sorgligt men sant. Kvar finns då den situation då alla mina förhållanden dör.

Jag sitter där, har känt nykärleken slockna och den äkta kärleken vakna till liv inom mig, den känslan av att man har funnit den vackraste och älskar henne. Det handlar inte längre om att man måste spendera varenda vakna sekund ihop, man vill bara bo ihop, älska och bli äldre ihop. Det är där alla lämnar mig, ingen verkar ha varit vuxen nog att inse att det finns liv bortom nykärleken och att det känns annorlunda när man älskar någon. Jag verkar å andra sidan ha blivit vuxen aldeles för snabbt då jag insåg detta redan under mitt första förhållande och har blivit sårad upprepade gånger sedan dess, närmare bestämt varenda gång nykärleken slocknat.

Skall det verkligen behöva vara så? Eller finns det någon som är mogen nog att inse att det finns mer än nykärlek här i livet. Att det såsmåningom ger vika och lämnar efter sig en känsla som helt enkelt säger "Jag vill vara med dig för resten av mitt liv för jag trivs med dig och saknar dig när vi är isär." Där är äkta kärlek enligt mig. Man trivs ihop, vill vara ihop och saknar varandra när man är isär. Det ger den trygghet jag letar efter. Får hoppas den fortfarande står att finna nånstans, jag vet precis var jag vill finna den...

Natten är en knepig tid...

På nätterna tänker jag mest. Vet inte riktigt varför. De gånger jag sover på natten och är vaken på dagen som jag väl borde så känner jag att jag missar så mycket, så mycket tid att tänka och fundera. Just nu är min tankegång rätt enkelspårig.
Vad kan jag göra?
Vad kan jag förändra?
Vad klarar jag av?
Jag känner anledningarna, jag vet orsakerna men ändå känns det som att det är något jag borde göra.

Fick mig en lite hemskt tankeställare. Nu i höst kommer jag att leva på en inkomst på 5600 + eventuellt bostadsbidrag.
När jag var 17 så bodde jag själv, var singel, var fattig och saknade utbildning och jobb.
Nu är jag 27 och om jag inte misstar mig så ser läget i stora drag exakt likadant ut.
Det har gått 10 år och jag har inte rört mig ur fläcken. Vad fan håller jag på med? Håller jag på med nått alls?

Natten är nog ingen bra tid för mig... Ska försöka sova nu.

Nästan Haiku...

mörker runt mig tätt
släcker mitt sinne varsamt
motivation tom

Dagens citat...

"Men! Jag kan inte göra två saker samtidigt... jag är ju kvinna."

Tänkvärt...

"When man meets a force he can't destroy, he destroys himself."

Flames...

Close your eyes
let me touch you now
let me give you something that is real.

Close the door
leave your fears behind
let me give you what you're giving me.

You are the only thing
that makes me want to live at all.
When i am with you
there's no reason to pretend.
What when i am with you i feel flames again.

Just put me inside you
i would never ever leave.
Just put me inside you
i would never ever leave.
You...

Idag är jag arg...

Förmodligen inte på just dig som anonym läsare så du behöver inte känna nån oro eller ta åt dig.

Det är speciellt en person som jag är arg på. Ljuger och beteer sig illa och kommer undan med det utan att nån ens höjjer på ett ögonbryn. Förutom jag då som höjjer på mina ögonbryn så mycket jag bara kan och lite smått önskar att blickar kunde döda.

En annan som jag är ledsen på är den person som håller föregående person om ryggen och tycker jag är oresonlig och löjlig när jag påpekar hur mycket lögner och dåligt beteende som kommer från föregående person. Det gör mig ledsen att få höra att det är mitt fel när personen här ovan provocerar mig så pass mycket och jag förväntas att hålla med och säga "Nejdå, personen i fråga är jättesnäll! KRAMKALAS!"

Jag saknar även Tyra, denna lilla söta kise vars liv slutade aldeles för tidigt. Önskar det kunde ha lösts på annat sätt men naturen har sin gång och jag står maktlös inför det, såsom så mycket annat.

I korta drag är det rätt illa just nu. Mycket på en gång och aldeles för lite som är glädjande. Önskar att jag kunde få en madrasserad cell att låsas in i så jag kunde släppa ut alla känslor. Skrika mig hes, misshandla väggen så mycket jag ville och komma ut efter några veckor, hel, ren och lugn.

Har du en till övers så lånar jag den gärna.

Men bah!

Jaja, då har man pratat med honom. Kan inte säga att det gav nått resultat, snarare så bekräftade han allt man någonsin tyckt och tänkt om honom. Men men...

Såg en padda oxå, ful var den, trodde först den var död när vi gick tebax men dom är tydligen bara väldigt tålamodiga eller uttråkade. Satt på precis samma plats i precis samma position när vi passerade igen efter 2 timmar. Får hoppas man slipper dom i Göteborg, här är lite dumt område som är så havsnära med en massa vass och varma vikar...

Har fastnat stenhårt för Rockband. Synd bara att det kostar så förbannat mycket om man vill ha med trumsettet. USA får det för ungefär en 3:e del av vad vi betalar. Här kostar ett fullt paket med alla instrument och spelet ungefär 1500:-. I USA kostar det bara 600 för allt. Förstår inte riktigt det... känns mest löjligt att vi skall ha det dyrare då the allmighty america är världens största kapitalister. Go figure...

Ska kolla på lägenhet på måndag, hoppas den är duglig så man kan skriva sitt namn på ett kontrakt och vara klar med det evinnerliga letandet som ändå bara skall vara i max 6 månader. Känns dumt att lägga ner för mycket energi för en sån period. Show me where to sign...

Opålitlighet...

Det är nog det jobbigaste, när någon är opålitlig. Det uppstår så mycket misstankar kring en person då just för att man inte kan lita på personen. Vore så mycket lättare om jag fick göra det jag önskar så skulle opålitligheten vara löst. Hoppas jag...

Skuldkänslor...

Hela tiden känner jag skuld. Jag vill känna mig helt övertygad om att det var snällast mot henne men på något sätt har jag skuldkänslor för att jag var delaktig i att ta hennes liv. Skarpast i minnet är hur hon låg där livlös och tittade på mig. Hela tiden ser jag dom ögonen och mår dåligt av att inte gråta. Det var ju Tyra, vår lilla bäbis, vår älsklingskise. Jag känner att jag är skyldig henne att sörja då ingen frågade henne vad hon ville även om ingen kunde. Tankarna far runt i huvudet i ett kaos som även för mig är för mycket att hantera. Hennes ögon ser på mig, dom ser bedjande på mig och gråter. Som om hon ville säga "Rädda mig, jag kan bli frisk, jag lovar!". Jag vet att det inte är något att göra när en katt drabbas av så mycket allergiska reaktioner men mina egna skuldkänslor över att hon inte finns längre tar överhanden.

Både jag och min sambo har ångest, vi vill ha tillbaka vår lilla kise men det är för sent nu. Gjort är gjort och jag kan inte annat göra än att fortsätta gråta. Jag vill inte må dåligt men jag är skyldig henne det, att alltid må dåligt för det jag gjorde. Vill bara höra henne spinna igen, se hennes nöjda kroppsspråk när man kliar henne på magen och hon bara njuter av livet. Vad jag inte vill se är hennes utslag, sår på ögat och blodfläckarna hon lämnade efter sig då hon river upp sina sår när hon kliar sig. Jag vill ha tillbaka den lilla gullungen som var frisk och inte mådde dåligt. Jag vill ha tillbaka Tyra som inte verkade gömma sig under soffan för att hon tyckte hon såg ful ut med utslagen. Jag vill bara få hålla henne och säga att hon var fin ändå. Jag vill att hon lever...

Vi såg på film med en vän. Jag skrattade några gånger under filmen och varenda gång jag hörde mig själv skratta så blev jag arg. Tyra finns inte mer och jag har kul. Fan för mig... Hon var inte bara vår katt, hon var vår bäbis, vårt barn. Jag har flera nätter stigit upp ur sängen när jag hört henne ropa på oss och låtit som den ensammaste i hela världen. Bara för att hålla henne tills hon somnar och sedan lägga ner henne försöktigt på soffan. Jag har skällt på henne när hon gör dumma saker såsom att äta på blommorna eller kissa på golvet. Jag har saknat henne och jag har stundvis inte orkat med henne. Hon var mer än ett husdjur, hon var en familjemedlem.

Det märktes på henne att hon lärt sig vad flera ord betyder. Sitt namn visste hon och även att E kallade henne för "pottsork" ibland för båda ord reagerade hon på som ord som lockade hennes uppmärksamhet. Ordet "Nej" var även det ett ord hon kunde för varesig man uttalade det med arg röst eller lugn röst så blev hon defensiv. "Mat" kunde hon allt för väl så man fick maskera det likt man gör med små barn och ordet "Godis". Behövde bara säga ordet Mat så spelade det ingen roll om hon sov, hon vaknade direkt, pep glatt åt mig och skuttade iväg mot matskålen. Hennes ordförråd innehöll fler ord men jag orkar inte mer... Mina kinder svider av alla tårar och ögonen brinner, mitt huvud är explosionsartat och jag är trött. Riktigt trött, men ser henne ändå där på filten, tittandes på mig med sina sorgsna ögon...

Älskar dig Tyra. Du kommer för alltid att vara saknad.

Tyra älsklingen.

Idag har varit en av dom värsta dagarna i mitt liv.

Våran lilla bäbis (katt) Tyra finns inte längre. Hon har länge haft problem med allergiska utslag som täcker större och större del av henne för var gång dom återkommer. Vi har inte hittat orsaken. Hennes öga var skadat och varenda gång hon fick behandling för utslagen så blossade ögat upp igen och svullnade. Den ena behandlingen efter den andra. Hon verkade frisk ett tag men så kom allting igen, nästa behandling påbörjades och hon tillfrisknade i en vecka eller två varpå hon insjuknade åter en gång.

Det var hemskt att vara hos veterinären. Tyra fick lugnande som hon alltid får, när hon var lugn så pratade vi med henne en stund innan veterinären kom in och gav henne nästa spruta så hon somnade in. Vi fick stanna så länge vi ville hos henne och kunde gå ut genom en sidodörr när vi kände att vi var redo. Aldrig har det känts så tungt att gå nånstans. Tyra låg där på bordet på en filt precis lika fin som alltid, men utan att reagera när man pussade på henne eller sa hennes namn. Där var inga sömndruckna ögon som tittade på en, där var inget nöjt spinnande. Bara tystnad. Vår lilla älskling finns inte mer. Har gråtit mer eller mindre oavbrutet i snart 4 timmar, antingen när man ser en av hennes leksaker och plockar upp den, eller när man tittar mot matskålen och den inte står där längre. Det kommer ingen sötnos och krafsar på balkongdörren när jag är ute och röker heller. Hon är borta och jag saknar henne nått otroligt.

Hoppas du har det bättre nu... du är välkommen tillbaka precis när du vill. Min dörr är alltid öppen för dig. Saknar dig Tyra.