Skuldkänslor...

Hela tiden känner jag skuld. Jag vill känna mig helt övertygad om att det var snällast mot henne men på något sätt har jag skuldkänslor för att jag var delaktig i att ta hennes liv. Skarpast i minnet är hur hon låg där livlös och tittade på mig. Hela tiden ser jag dom ögonen och mår dåligt av att inte gråta. Det var ju Tyra, vår lilla bäbis, vår älsklingskise. Jag känner att jag är skyldig henne att sörja då ingen frågade henne vad hon ville även om ingen kunde. Tankarna far runt i huvudet i ett kaos som även för mig är för mycket att hantera. Hennes ögon ser på mig, dom ser bedjande på mig och gråter. Som om hon ville säga "Rädda mig, jag kan bli frisk, jag lovar!". Jag vet att det inte är något att göra när en katt drabbas av så mycket allergiska reaktioner men mina egna skuldkänslor över att hon inte finns längre tar överhanden.

Både jag och min sambo har ångest, vi vill ha tillbaka vår lilla kise men det är för sent nu. Gjort är gjort och jag kan inte annat göra än att fortsätta gråta. Jag vill inte må dåligt men jag är skyldig henne det, att alltid må dåligt för det jag gjorde. Vill bara höra henne spinna igen, se hennes nöjda kroppsspråk när man kliar henne på magen och hon bara njuter av livet. Vad jag inte vill se är hennes utslag, sår på ögat och blodfläckarna hon lämnade efter sig då hon river upp sina sår när hon kliar sig. Jag vill ha tillbaka den lilla gullungen som var frisk och inte mådde dåligt. Jag vill ha tillbaka Tyra som inte verkade gömma sig under soffan för att hon tyckte hon såg ful ut med utslagen. Jag vill bara få hålla henne och säga att hon var fin ändå. Jag vill att hon lever...

Vi såg på film med en vän. Jag skrattade några gånger under filmen och varenda gång jag hörde mig själv skratta så blev jag arg. Tyra finns inte mer och jag har kul. Fan för mig... Hon var inte bara vår katt, hon var vår bäbis, vårt barn. Jag har flera nätter stigit upp ur sängen när jag hört henne ropa på oss och låtit som den ensammaste i hela världen. Bara för att hålla henne tills hon somnar och sedan lägga ner henne försöktigt på soffan. Jag har skällt på henne när hon gör dumma saker såsom att äta på blommorna eller kissa på golvet. Jag har saknat henne och jag har stundvis inte orkat med henne. Hon var mer än ett husdjur, hon var en familjemedlem.

Det märktes på henne att hon lärt sig vad flera ord betyder. Sitt namn visste hon och även att E kallade henne för "pottsork" ibland för båda ord reagerade hon på som ord som lockade hennes uppmärksamhet. Ordet "Nej" var även det ett ord hon kunde för varesig man uttalade det med arg röst eller lugn röst så blev hon defensiv. "Mat" kunde hon allt för väl så man fick maskera det likt man gör med små barn och ordet "Godis". Behövde bara säga ordet Mat så spelade det ingen roll om hon sov, hon vaknade direkt, pep glatt åt mig och skuttade iväg mot matskålen. Hennes ordförråd innehöll fler ord men jag orkar inte mer... Mina kinder svider av alla tårar och ögonen brinner, mitt huvud är explosionsartat och jag är trött. Riktigt trött, men ser henne ändå där på filten, tittandes på mig med sina sorgsna ögon...

Älskar dig Tyra. Du kommer för alltid att vara saknad.