I believed...

I believed in the world right in front of me,
But now, along these empty streets
where this curse haunts these memories of a man,
And all he's lost.

No time to think about it. No room to breathe.

If I had a way back, I'd ride through the dark and the dawn
because the man you love don't live anymore.
I can't go home again.

Tonight you'll sleep.
You'll feel what might become of me, my dear.
Within these end old days where this longing turns
this man to prey on a love that yearns to die.

No time to live and doubt it
Girl, I'm worth the second chance.

No time to think about it, no room to breathe!

If I had a way back, I'd ride through the dark and the dawn
because the man you love don't live anymore.

I can't go home again.

I believed in the world once in front of me, but now that's gone.

If I had the way back, I'd ride through the dark and the dawn
because the man you love don't live anymore.

I can't go home again.

Bye, goodbye.
Bye, goodbye.
Bye, goodbye.
Bye, my dear.


Coheed and Cambria - The end chapter IV - the road and the damned

Animerade Sympatier...

"They pretend they're going to always be there for you, that they'll always love you, and then one day they pack up and move away and take their love with them, and leave their declawed cat to fend for herself! They leave her, wondering what she did wrong..."

Trodde inte jag kunde känna sympati med en animerad katt men gud vad jag känner för henne. Stackars liten. Förstår precis.

Step by step

I learn about life through your life
I learn about touch through your hands
I learn about love through your heart
I learn to be kind where I can

But the window's still broken
It's starting to freeze
And the only thing I ever wanted
Is scattered in the breeze

I learn about strength through your strength
I learn about hope in your eyes
I learn about taste through your lips
I learn about trust through your lies

But the cuts are still open
They're starting to bleed
It's the only thing I ever wanted
The only thing I need

Can you teach me to feel it?
I'll take it step by step so I never miss a thing
Make me feel it
I'll get inside your head till you live inside me
Teach me to feel it
I'll take it step by step so I never miss a thing
Make me feel it
I'll get inside your head till you live inside me

I learn about life everlasting
I learn to contain your surprise
I learn about faith by believing
I learn about lust when it dies

And you're all I ever cared for
Through all that I've done
And the only thing that's not sewn up
Are the lessons left undone

Sanningar...

1. Jag är ofrivillig singel.

2. Jag är fattig som en kyrkråtta.

3. Jag har tappat lusten att leva.

4. Jag blir trakasserad via sms och polisen gör inget åt det.

5. Jag betraktas som den onde om jag tar saken i egna händer.

6. Jag vet en som kan få trakasserierna att sluta men inte gör tillräckligt för nå det målet.

7. Om jag finge bestämma. Så finns jag inte längre när någon läser detta.

Så. Nu har jag tagit en kul grej och totalt förstört den genom att applicera den till mitt liv. Nån mer kul grej som behöver förstöras? Jag är redan förstörd och inte längre nån kul grej så den båten har redan gått. Försvinner från era liv nu så ni slipper den svarta tjäran som omger mig och drar ner era humör. Ha ett bra liv.

En svältande man...

En svältande man sitter på marken. Frusen, kall och ensam. Han väntar på ett svar. Skall han få den näring hans svältande själ behöver? Ett ja vill han ha, ett nej skulle fungera men han vill inte ha det. Han får ett kanske.

En svältande man sitter på marken. Domnad, smal och arg. Han väntar fortfarande på ett svar. Näringen är snart slut nu och hans humör svajjar. Hans själ magrar och blir mindre och mörkare för var dag som går.

En svältande man sitter på marken. Blek, apatisk och tom. Mannen suger på sin egen arm där han öppnat sår för att fylla sin egen kropp med sitt eget blod för att hålla igång iallafall lite till. Ärren blir fula av hans konstanta bearbetande.

En svältande man står ensam i mörkret. Han fick ett nej. Den svältande mannen frågar efter näring men ingen svarar. Han själ för liten och mörk, hans kropp för ärrad och ful, hans humör rent motbjudande. Mannen står ensam i mörkret och låter själens inre mörker nå ytan och omsluta honom. Snart finns han inte mer...

Väntar

Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är hindret som hela tiden piper i min mobil för stort för att överbrygga? Egentligen är det ett litet problem från en väldigt liten sak men då det är så förankrat i min väntan så har detta lilla problem lyckats öka i storlek genom att många många gånger dyka upp. Det måste lösas för att väntan ska ha mening. Går det?

Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är obeslutsamheten så stark att ett val aldrig kommer att göras? Är det obeslutsamhet alls eller bara rädsla för att valet är fel? Skall då rädslan få vinna eller skall en inre styrka uppstå och göra ett val och stå för det? Finns kraften att uppnå den styrkan eller är allt förgäves?

Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller har tiden stannat. För alltid fångat mig i en existens jag avskyr och vill fly från. Finns mening att bryta sig loss? Klarar jag det ens? Nej. Problem, väntan, obeslutsamhet. Inget av det är mitt val mer än väntan, och även väntan skulle jag egentligen inte behövt om styrkan att besegra rädslan hade funnits. Finns den alls?

Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är meningslösheten så stor att den tagit över mig och jag förlorat allt hopp om ett bättre liv för mig själv? Själv. Där är det stora hemska ordet som varje dag hemsöker mig likt en gigantisk skugga som inte låter mig fly ut i ljuset. Jag försöker inte ens längre. Mörkret kan vara rätt bekvämt när man väl vant sig.

Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller skall mina nätter för alltid vara hemsökta av mardrömmar som får mig att vakna med ett skrik och sedan ligga med vidöppna ögon, rädd för mörkret som tidigare var bekvämt? Skall jag få en god natts sömn utan att innanför mina ögonlock se hela mitt liv raseras, alla jag känner försvinna, alla monster jag någonsin fantiserat ihop återuppstå och slita mig i bitar?

Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är mina ärr för hemska för att utstå blotta åsynen av? Är mina inre skador så långt gångna att dom ej längre kan läkas? Ja. Varför har jag då dom yttre? Jo vi människor är inte födda med en öppning där vi kan krysta ut smärta. Vi kan fälla tårar, vi kan skrika ut ångest, vi kan stirra i blindhet på något så oförståeligt att vårt intellekt inte kan uppfatta. Men kan vi utsöndra smärta? Nej. Nya öppningar behövs för det. Jag skapar mina egna och det känns bra.

Sitter här och väntar. Men snart inte längre...

Hopplöshet.

Tänk att insikten om att allt är hopplöst kan vara så härligt befriande och låta en tänka fritt.

Varför?

Det är dagens fråga. Varför?

Varför lever jag?
Varför finns jag?
Varför försöker jag?
Varför ger jag inte bara upp när allting är menlöst ändå?

Varför lever jag, ingen aning. Jag kan seriöst inte svara på den frågan. Jag bara gör det men har ingen aning om jag hoppas på en ljusare framtid eller om jag bara tycker om att plåga mig själv. Det sista alternativet låter mest troligt då det är ungefär vad jag anser att jag förtjänar.

Varför finns jag, synonymt med ovanstående fråga men ser ändå viss skillnad på att finnas och på att leva. Jag finns för att jag inte lever. Jag finns bara. Menlöst så det förslår.

Varför försöker jag? Det gör jag inte... längre.

Varför ger jag inte bara upp? Jo det är jag på god väg att göra. Helt och hållet nu. Jag kommer inte att hitta någon ny att dela mitt liv med, har ärr på armar, ben och bröstkorg. Inte direkt nån attraktiv syn och känner jag mig själv rätt kommer det att bli fler, kanske på fler ställen.

Detta skulle egentligen vara en glädjens dag då en av mina bästa vänner blir pappa idag, antar jag iaf då dom försvann till förlossningen vid halv 7 i morse och inte hörts till sedan dess. I vanlig anda sitter jag inte här och gläds åt hans framgång även om jag borde. Jag sitter och är avundsjuk och mår dåligt. Har alltid sett upp till honom. Oavsett vad livet slängt för motgångar på honom har han stått rak i ryggen och slagits för allt vad han är värd och segrat över alla förväntningar och lite till. Jag å andra sidan åker på så mycket stryk att jag känner mig skadad bortom all läkeförmåga av de motgångar jag haft. Skitliv... ger det väl en vecka till iaf så detdär ljuset alla pratar om får fan skynda sig nu. Även om någon annan lovar att det kommer så orkar man inte vänta hur jävla länge som helst och hur vet jag att ljuset inte slocknar denna gången OCKSÅ. Ett bestående ljus i mitt liv. bah... lögner. Jag har slutat tro på det precis som jag inte tror på varken gud, tomten eller att det finns någon som kan älska mig. Släng nu inte nån jävla kommentar om att du är min vän och älskar mig eller min familj och älskar mig... det är inte det jag pratar om och känner du mig borde du fan fatta det.

Dagens låt: Marilyn Manson - Irresponsible hate anthem

Hej...

Du människa jag aldrig sett förr, kom och fika med mig idag. Behöver nått nytt i vardagen innan jag går under av monotoni. Nya människor är alltid bra så för all del, vallfärda till Karlskrona så möter jag er där.