Ångest, hej på dig...

Fattar verkligen inte. Varför mår jag såhär hela jävla tiden? Varför finns inget som hjälper? Skit i piller och fanskap... Det spelar ingen roll hur mycket jag knarkar när livet förblir likadant. Det är ingen ide att sätta plåster på ett sår när skadan fortfarande breder ut sig.

You tear me down and then you pick me up,
You take it all and say it’s not enough,
You try to tell me you can heal me,
But I’m still bleeding and you’ll be
The death of me!

Jag sitter här om nätterna, sover på dagarna, försöker vända på det, misslyckas... Det är ingen ide längre att ens anstränga sig för jag har inget att göra på dagen, om nätterna däremot är det massvis med folk att prata med. Jag är helt enkelt född på fel plats. Jag borde inte vara här. Jag är född i fel tid. Jag är född fel.

It’s obvious you understand the blood thats on my hands
I’m paralyzed, I can’t escape
Until I see your face
You’re all I know

Vad fan gör man egentligen... när det inte finns nått att göra. När allt som fördriver tiden bara stannar den, när det som stannar tiden får den att gå snabbare. Inget fungerar som det ska. Glömmer saker jag måste komma ihåg, minns saker jag vill glömma bort. Lever i fel liv. Får inte rätsida på dethär. Orkar inte försöka ens. Händer nått så händer det. Får se vad som sker då om jag orkar komma så långt. Finns gott om tvivel. Varenda gång jag känner såhär så lyckas jag bita ihop och kämpa vidare en bit till. Kanske ska säga ett tag till, för jag kommer ingenvart. Det finns möjligheter, det finns planer men det tar flera år innan dom kan ge frukt och jag är för otålig. Jag har väntat i 28 år på nått bra. Jag vill inte vänta mer och jag skiter fullständigt i att det finns folk som väntat längre, jävligt synd om dom då... Dom är inte jag.

Är även så jävla trött på att aldrig få veta vad jag gör fel. Jag inser att jag är en person som gestaltar det man -inte- ska göra, det man -inte- ska bli. Jag vill inte vara sån... och hur fan ska jag nånsin kunna ändra på det om jag aldrig får veta vad jag gör fel i andras ögon? Sparkar jag tån i tröskeln så klart fan inser jag att det var fel och försöker undvika det igen, men hur ska jag kunna undvika att göra samma fel igen om jag aldrig får veta vad jag gjort fel? Hur i helvete ska jag nånsin kunna bättra på mig själv och få ett mänskligt värde? Skit i det monetära... åt helvete med det... jag kan leva med den minimala ekonomi jag har. Jag är van vid att leva på existensminimum. Det är inget nytt för mig att aldrig kunna resa, aldrig kunna lägga pengar på nått kul utan att vara utan mat en vecka för det... Det är mitt liv. Jag vet hur det funkar.
Men jag, som person. Hur fan ska jag nånsin kunna bli bättre och få ett mänskligt värde om jag aldrig får veta vad mina fel är så jag kan åtgärda dom? Gissa om jag hängt upp mig på det...

Första flickvännen dumpade mig, inte mitt fel. Sure. Inte mitt fel, hon var väl inte redo för nått långvarigt, vi var trots allt tonåringar. Nästa flickvän dumpade mig, inte mitt fel. Inte nu heller? Jaja... Nästa flickvän dumpar mig, inte mitt fel... va? nästa, nästa, nästa och nästa... inte mitt fel... man börjar tänka då. Var ligger sannolikheten? Att det är fel på alla dom eller att det är nått fel på mig som ingen säger till mig? VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!?!?

Fuck it all! fuck this world!
Fuck everything that you stand for!
Dont belong! dont exist!
Dont give a shit!
Dont ever judge me!

Sitter här dagligen och fylls av frustration, ilska och tårar. Jag känner mig våldsam, jag vill slåss, jag vill förstöra, jag vill skrika, jag vill såra... jag vill döda. Jag är rädd. Jag vill ut och ta för mig, skita i vad det har för följder, leva mitt liv på det sätt jag vill. Ignorera lagar och bestämmelser för dom passar inte mig så varför ska jag passa dom? Jag bryr mig inte. Jag är rädd.

Nej, på med masken och ut bland folk igen. Det är lättare att bara le så ingen misstänker nått. Lättare att skratta åt deras skämt när man egentligen inte känner nått alls. Lättare att låta dom tro, att jag fungerar som en människa när jag i själva verket är ett monster, ett monster som inte borde få finnas, ett monster som får andra monster att verka änglalika. Ett monster, med en hjärna som är både snabbtänkt och uppfinningsrik. Jag är rädd. Masken är trygg. Vill inte tvingas ta av den igen. Spelar jag duktigt nog så kanske den blir till mitt nya jag tillslut. Ett artificiellt jag som jag själv skapat. Någon jag vill vara, inte den jag är. Jag är rädd. Masken är trygg.

Explosion...

Jag är på väg att explodera. Det skrämmer mig. För nu finns ingen som kan plocka upp spillrorna på det sätt jag behöver. Måste göra mig av med det behovet men kan inte. Det funkar inte så. Måste måste måste måste... Men det funkar inte så. Jag funkar inte så. Det är ingen bra ide ändå. Får acceptera min trasighet istället. Jag är väl inte menad att vara hel.

In defiance...

Something has changed within me
Something is not the same
I'm through with playing by the rules
Of someone else's game
Too late for second-guessing
Too late to go back to sleep
It's time to trust my instincts
Close my eyes and leap

It's time to try
Defying gravity
I think I'll try
Defying gravity
And you can't pull me down...

I'm through accepting limits
'Cuz someone says they're so
Some things I cannot change
But 'till I try, I'll never know
Too long I've been afraid of
Losing love - I guess I have lost
Well, if that's love
It comes at much too high a cost

I'd sooner buy
Defying gravity
Kiss me goodbye
I'm defying gravity
And you can't pull me down...

So if you care to find me
Look to the western sky
As someone told me lately -
Ev'ryone deserves the chance to fly
And if I'm flying solo
At least I'm flying free
To those who'd ground me
Take a message back from me -

Tell them how I
Am defying gravity!
I'm flying high
Defying gravity!
And soon I'll match them in renown
And nobody in all of Oz
No wizard that there is or was
Is ever gonna bring me down!

Your eyes...

I looked into your eyes and saw, a world that does not exist.
I looked into your eyes and saw, a world I wish I was in.