Förhållanden...

Jag har sett ett mönster med alla mina förhållanden och undrar lite om dom alla fallit för samma grepp. Ålder.

Man brukar ju säga att nykärlek är som en drog för kroppen. Det pirrar i den och man uppför sig irrationellt och allt annat stannar av. Man blir sådär fjantig av sig och håller på med saker som anses vara för småbarn till mognadsgrad. Detta varar ju dock inte för evigt utan klingar av, sorgligt men sant. Kvar finns då den situation då alla mina förhållanden dör.

Jag sitter där, har känt nykärleken slockna och den äkta kärleken vakna till liv inom mig, den känslan av att man har funnit den vackraste och älskar henne. Det handlar inte längre om att man måste spendera varenda vakna sekund ihop, man vill bara bo ihop, älska och bli äldre ihop. Det är där alla lämnar mig, ingen verkar ha varit vuxen nog att inse att det finns liv bortom nykärleken och att det känns annorlunda när man älskar någon. Jag verkar å andra sidan ha blivit vuxen aldeles för snabbt då jag insåg detta redan under mitt första förhållande och har blivit sårad upprepade gånger sedan dess, närmare bestämt varenda gång nykärleken slocknat.

Skall det verkligen behöva vara så? Eller finns det någon som är mogen nog att inse att det finns mer än nykärlek här i livet. Att det såsmåningom ger vika och lämnar efter sig en känsla som helt enkelt säger "Jag vill vara med dig för resten av mitt liv för jag trivs med dig och saknar dig när vi är isär." Där är äkta kärlek enligt mig. Man trivs ihop, vill vara ihop och saknar varandra när man är isär. Det ger den trygghet jag letar efter. Får hoppas den fortfarande står att finna nånstans, jag vet precis var jag vill finna den...