En svältande man sitter på marken. Frusen, kall och ensam. Han väntar på ett svar. Skall han få den näring hans svältande själ behöver? Ett ja vill han ha, ett nej skulle fungera men han vill inte ha det. Han får ett kanske.
En svältande man sitter på marken. Domnad, smal och arg. Han väntar fortfarande på ett svar. Näringen är snart slut nu och hans humör svajjar. Hans själ magrar och blir mindre och mörkare för var dag som går.
En svältande man sitter på marken. Blek, apatisk och tom. Mannen suger på sin egen arm där han öppnat sår för att fylla sin egen kropp med sitt eget blod för att hålla igång iallafall lite till. Ärren blir fula av hans konstanta bearbetande.
En svältande man står ensam i mörkret. Han fick ett nej. Den svältande mannen frågar efter näring men ingen svarar. Han själ för liten och mörk, hans kropp för ärrad och ful, hans humör rent motbjudande. Mannen står ensam i mörkret och låter själens inre mörker nå ytan och omsluta honom. Snart finns han inte mer...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hjärtskärande. :S
Du borde göra som mor din och skriva en bok. Med alla dessa sorgliga dikter/texter och funderingar. Även om man blir ledsen så tycker jag om att läsa dem, de inspirerar.
Fast det hjälper förstås inte dig. Just nu. KRAM!
Tomt.
Skicka en kommentar