PIVA...

Där har jag hamnat igen nu. Trodde aldrig mer jag skulle dit, nu är det uppåt som gäller.

Aim for the stars, reach the clouds!

Riktigt så blev det inte. Satt där mitt i natten och pratade med en söt psykolog som var den bästa jag talat med hittils. Hon var helt suverän på att läsa mig. Satt och pratade i nära på 3 timmar medans jag fick piller som skulle hjälpa mig dra ner ångesten. Knäckte en knoge av att jag flätade mina fingrar av oro och ångest. Den var inte riktigt läkt sedan jag drog den i väggen och det blev inte bättre nu. gör ont när jag försöker hålla i en kopp eller lyfta kannan med den handen. Är knappt så jag kan skriva på tangensbordet ens utan att den smärtar.

Under dom 3 timmarna jag satt med henne så pratade vi om väldigt mycket. Det aktuella problemet, vad jag kunde göra åt det, och vad jag kunde göra för att må bättre. Så nu vet jag vad jag kan göra för att må bättre och känner mig nästan helt redo att ta det klivet. Men samtidigt vill jag inte må bättre, låter lite sjukt men så är det. Vill inte må bättre utan vill bara sitta här i en tom lägenhet utan TV, soffa eller bokhyllor som jag hjälpte till att få härifrån medans hon sitter hos... hos.... nej jag kan inte säga nått positivt om den. Men där är hon iaf. Hon borde ha vart här då det är hennes flytt men jaja... man kan inte göra det rätta varje gång. Antar jag.

Nu skall jag återgå till att stirra i väggen ett tag.... fyller kanske på med mer senare.