Johannishus idyll i spillror.

Där stod jag i min barndoms idyll och tittade på det lilla huset i närheten av mormor och morfars gamla hus. Har alltid tyckt om det huset. Det ser nästan ut som ett alldeles för stort dockhus. Så plötsligt hör jag skrik, riktiga paniska skrik och folk kommer springandes. Jag ser håkansson komma springande, jag ser jenny, jag ser ida. Vilt skrikandes. Någonting jagar dom. Ut mellan husen brakar ett monster fram. Stort som en T-rex, kritvit men utan ögon och tänderna ser ut som skarpa korköppnare. Den tar några enkla steg och hinner ifatt tjejjerna. Ida slukas av monstret som behåller henne i sin mun utan att svälja, jag hör hur hennes panik byts ut av smärta och monstrets kinder börjar glöda så att man ser igenom dom.

Skuggan av hennes kropp sväller tills hon liknar en vagt människoformad ballong som smäller med ett äcklande pop följt av ett plask. Monstret lutar huvudet bakåt och sväljer den kletiga vätska som en gång varit en levande människa och ger sig efter de andra två. Äcklad av det jag ser så kräks jag. Ljudet gjorde monstret uppmärksam på var jag var och bestämde sig för att jag verkade som ett bättre mål, där jag satt, istället för de 2 springande.

Benen bar mig i en hastighet som jag inte trodde var möjlig, jag sprang mot mormor och morfars hus där dörren stod välkomnande öppen. "Välkommen till vår stuga önskar Rolf och hans fruga." Jag kastar mig in i hallen och sliter igen dörren efter mig i samma rörelse. Jag hör monstret vråla utanför och känner byggnaden skaka när den nyttjar hela sin kropp till att försöka få huset att rasa. Sakta kryper jag fram mot ett fönster och sticker upp huvudet lite för att titta ut. Det enda jag ser är monstrets käftar bara några centimeter framför mig och dess ögonbedövande vrål får rutan att splittras och perforera mitt ansikte. En glasbit sätter sig djupt in precis i ögonhålan under mitt öga, min syn fungerar men det svullnar snabbt. Monstret känner doften av mitt blod och blir mer och mer uppspelt och försöker böka in sin mun igenom fönstret framför mig. Jag flyr ner i källaren och sitter där och gråter. Mina händer är helt blodiga av alla skärsår i mitt ansikte och jag försöker med hjälp av den ensamma glödlampan och en trasig spegel att plocka ut så många glasbitar jag kan medans tårarna rinner.
Vad fan har hänt här?

Plötsligt springer jag fram över åkern mot johannishusskolan. Jag hör monstret braka fram genom skogen 100 meter bakom mig, satan satan satan... kommer aldrig att hinna. Panik, ångest, rädsla, tårar, vill inte dö!
Snubblar.

Vaknar upp och sätter mig i sängen gråtandes. Paniken och ångesten finns kvar i kroppen och jag är livrädd. Mitt bultande hjärta lugnar ner sig när jag inser att det var en dröm, kändes fan inte så. Somnar om.

Är på Johannishus sågverk. Det är tyst, antar att jag kom ifrån monstret men fan heller att jag tänker andas ut. Kilar in i den gamla kontorsbyggnaden på flera våningar, fallfärdig kåk där man lekte som barn trots att föräldrarna hotade med både det ena och det andra ifall dom fick veta att man varit där inne. Hittar en rund man i vit labbrock som sitter i ett nästan helt rum på 3:e våningen. Han ler mot mig och välkomnar mig in. Jag sätter mig vid bordet och frågar ifall han har hört vad som pågår.

"Ja, visst är han magnifik?" får jag till svar.

Vad i helvete! Vem är detta? magnifik? fan heller! det är ett monster!

In kommer en lång, slank man med långt vitt hår. Ögonhålorna gapar tomma med var och koagel som droppar ur dom lite då och då. Han ler mot mig och visar sina tänder som vassa korkskruvar.

"Jasså din lille fan, är det här du är. Trodde jag hade dig där i det rosa huset men du kom undan. Sen var jag säker på att jag skulle få dig ute på åkern men du försvann mitt framför mig. poff borta."

VA? hur kunde han veta att jag vaknade där? vad är detta? snälla vakna igen! vakna vakna vakna.

"Haha, detta är inget man vaknar ifrån, denna dimensionen flyr man ifrån ifall man är riktigt skicklig. Man skulle kunna kalla det för ditt eget helvete du skapat åt dig själv. Du satte dig här. Är du stark nog att vinna över dig själv och komma härifrån?"

Förvirrad av allt jag hör reser jag på mig och den långa mannen med det vita håret greppar min strupe direkt men blir stoppad av den andre. Med ett ilsket morr sätter han sig ner vid bordet.

Jag ser mig omkring, rummet ser helt normalt ut. kaklat golv i blåa och vita fyrkanter, anonyma väggar med fuktskador och skåp och hyllor som i vilket gamlalt kontorskök som helst. Jag plockar en plastmugg från en närstående vattenbehållare och häller upp lite vatten som jag dricker. Halvvägs igenom muggen känner jag mig ohövlig av nån anledning och säger "Det var ok att jag tog ett glas vatten va?"

"Javisst" svarar mannen i labbrocken. "Eller va? jag hörde dig inte sätta igång kranen."

Jag tittar på vattenbehållaren och sen på honom. "Nej jag tog av källvattnet här."

Monstret ler mot mig och viskar något till mannen i labbrocken. som genast lyser upp av förståelse.

"Jaha! Den behållaren, nej det är inte källvatten... ja ja... då har jag två då."

Vad menar han? Min mun exploderar i smärta och jag känner hur mina tänder förvrids till korkskruvar, min mage krampar av smärta och jag spyr upp mina inälvor och känner hur nya, annorlunda växer tillbaka på dess plats. Mina ögon brinner och jag känner hur dom smälter och rinner ur ögonhålorna på mig. Sen vaknar den, hungern, och jag ler och börjar bege mig mot Johannishus.