... och rejält igenspikad. Har nått den plats där ingen vill rädda mig längre. Kärleken kom, fann mig för tråkig, och gick igen. Same old story. Förutom att denna gången så gav den mig ny insikt om mitt egenvärde. Chocken kommer nog aldrig att klinga ut. Insåg inte att mitt värde var så lågt. Nu förstår jag iallafall varför ingen orkar uthärda ett liv med mig. Måste öka mitt eget värde först och det går inte. Kom fan inte ens in på komvux hur nu det gick till... visste inte att det var intagningskrav på det.
Sitter kvar i mitt lilla hål i det större hålet Karlskrona och kommer att stanna här, måste hålla mig till lågbudget och bara flytta om jag hittar mindre och billigare. Vet en plats där det finns men där dör jag pga standarden så jag får väl lyxa till det och ha kvar den lilla trånga lägenhet jag har.
Socialbidrag nästa år, blir som ett återseende med den sidan släkten man aldrig ville ha. Fick iaf njuta av platt-tv och fin lägenhet i ett år tillsammans med henne. Nu finns knappt prydnadsaker kvar alls för allt har jag fått av henne och allt påminner mig om henne. Vill egentligen inte ens ha möblerna kvar för dom köpte vi tillsammans. Jag får inte sitta och vänta på henne säger hon. Då måste jag göra mig av med allt som påminner om henne för just nu... så gör allt det. Det finns väldigt få möbler i detta rummet. Sängen, var hennes från början. All sexuell njutning mellan oss, finns där, alla nätter jag somnat med armen runt henne, finns där. Bokhyllan, köpte vi för ett presentkort på IKEA som vi fick ihop som julklapp av min familj. Vår lilla gemensamma ekonomi på ett plastkort. Har en byrå, som köptes för samma plastkort, en annan hylla, från samma plastkort, en tv-bänk, från samma plastkort, ett litet bord, från samma plastkort. Har en precis nyköpt soffa oxå. Funderade på att skita i den och ge tillbaka pengarna till min far och strunta i soffa och möblera annorlunda. Hon tyckte jag skulle ha en soffa så att min lägenhet blev fint möblerad. Hennes exakta ord var "Men men! jag vill komma och sitta i den ju." Så vad gjorde jag? Jag köpte den. Jag tycker om den, men ville egentligen skita i det då jag hellre vrider tv'n och bara stannar i sängen. Jag köpte den för att hon ville det.
Vad lämnar det i mitt rum då? Det enda som finns förutom kök och toalett. Ett datorbord som min mor var snäll nog att betala och en datorstol jag fick när jag fyllde år då min förra brast och gick i 2 delar. Datorbordet är av samma modell som hon har. Kört där oxå...
Jag har alltså en stol.
Nu går vi till köket. Där finns krukor med växter i mina fönster, hennes krukor, hennes växter. köksbord med stolar, hennes. I mina fönster? Hennes gardinstänger med gardiner hon valt ut för jag hade svårt att titta på ett stycke tyg och föreställa mig det som en gardin, så hon fick välja och det gjorde hon otroligt smakfullt och trivsamt.
Så... jag har alltså en stol.
Vi går in på min minimala toalett. där finns ett duschdraperi, som hon valde. Där finns en tvättkorg, som var hennes. Där finns en soptunna, som... ja den var hennes. och en förvaringsgrej som hänger från duschstången, gissa vem som valde den?
Stolen då.
Vad gör jag när jag sitter i stolen? Jo jag spelar på datorn eller surfar runt på nätet. Varför har jag en plattskärm med grymt bra bilduppdatering? Hon köpte 2 när hon skulle ha en och gav mig den ena.
Så. Stolen. My home, my castle.
Skall aldrig resa mig från den mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kärlek är nog det finaste- och grymmaste som finns. För mitt liv kan jag inte förstå hur kärlek bara kan ta slut, men så har jag funnit min Man också (och hoppas att kärleken inte tar slut för honom)
Du har mer än en stol. Du har dig själv, dina tankar, dina känslor, förhoppningsvis några böcker, foton, kläder- som bara är dina och ingen annans. Förstår precis hur det känns annars med möblerna. Fast tvärtom.
När jag bröt med min förra kärlek fick han precis allt, inte för att han brydde sig utan för att jag inte ville ha något kvar som påminde mig om de olyckliga åren.
Egoego, jag jag. Men hur som helst.. Tomas... Ge inte upp. Gräv inte ned dig för djupt, för i djupet kan du inte se ljuset. Vänd dig inte inåt, så du inte kan se dem som finns runt om dig- och faktiskt bryr sig, stäng och lås inte alla dörrar, utan att öppna ett fönster också, så din själ fortfarande får lite ny, frisk luft.
Ledsen att jag kommenterar och stör, men jag blir berörd av dina ord.
Sköt om dig.
tänker fortfarande på dig, fast vi inte pratar lika ofta. jag håller med jenny ovanför, även om det antagligen inte går att se med dina ögon nu så finns det en finare framtid för dig med!
Jag lever ungefär på samma villkor, fast som inneboende hos mina föräldrar, fd sambon eller hos den som förbarmar sig för stunden... Hemlöshet är inte kul. Var glad att du iaf har tak över huvudet :/
Skicka en kommentar