Väntar

Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är hindret som hela tiden piper i min mobil för stort för att överbrygga? Egentligen är det ett litet problem från en väldigt liten sak men då det är så förankrat i min väntan så har detta lilla problem lyckats öka i storlek genom att många många gånger dyka upp. Det måste lösas för att väntan ska ha mening. Går det?

Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är obeslutsamheten så stark att ett val aldrig kommer att göras? Är det obeslutsamhet alls eller bara rädsla för att valet är fel? Skall då rädslan få vinna eller skall en inre styrka uppstå och göra ett val och stå för det? Finns kraften att uppnå den styrkan eller är allt förgäves?

Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller har tiden stannat. För alltid fångat mig i en existens jag avskyr och vill fly från. Finns mening att bryta sig loss? Klarar jag det ens? Nej. Problem, väntan, obeslutsamhet. Inget av det är mitt val mer än väntan, och även väntan skulle jag egentligen inte behövt om styrkan att besegra rädslan hade funnits. Finns den alls?

Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är meningslösheten så stor att den tagit över mig och jag förlorat allt hopp om ett bättre liv för mig själv? Själv. Där är det stora hemska ordet som varje dag hemsöker mig likt en gigantisk skugga som inte låter mig fly ut i ljuset. Jag försöker inte ens längre. Mörkret kan vara rätt bekvämt när man väl vant sig.

Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller skall mina nätter för alltid vara hemsökta av mardrömmar som får mig att vakna med ett skrik och sedan ligga med vidöppna ögon, rädd för mörkret som tidigare var bekvämt? Skall jag få en god natts sömn utan att innanför mina ögonlock se hela mitt liv raseras, alla jag känner försvinna, alla monster jag någonsin fantiserat ihop återuppstå och slita mig i bitar?

Sitter här och väntar. Väntar jag på nått som kommer eller är mina ärr för hemska för att utstå blotta åsynen av? Är mina inre skador så långt gångna att dom ej längre kan läkas? Ja. Varför har jag då dom yttre? Jo vi människor är inte födda med en öppning där vi kan krysta ut smärta. Vi kan fälla tårar, vi kan skrika ut ångest, vi kan stirra i blindhet på något så oförståeligt att vårt intellekt inte kan uppfatta. Men kan vi utsöndra smärta? Nej. Nya öppningar behövs för det. Jag skapar mina egna och det känns bra.

Sitter här och väntar. Men snart inte längre...